Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - »Lad-patron.» Af Laura Fitinghoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han återfick i samma stund som ryktet
spreds att han, annars Lad-patron kallad,
var död.
Det led mot slutet af den andra,
korta vinterdagen. Då man inte heller
nu fann spår af honom, beslöts det att
låta ett kommande töväder göra
upptäckten, och så begåfvo sig de flesta
af skallarena hemåt. En af prostsönerna,
som var hemma öfver jullofvet, gick med
på skallet. Han ville inte ge sig så
snart ändå. Goda skidor hade han, och
så kraflade han sig upp till högsta
bärgkammen och såg utöfver vidden och
de många, öfver hvarandra upptornade
bergen, där snön låg mjuk, i leende
rosenglöd från solglimten, som på
midvinterdagen ett enda ögonblick blixtrat
fram öfver högsta toppen.
Nere i skymningen på andra sidan
bergkammen syntes eldsken lysa ut
genom fönstren i Utsocknes-Maglenas
stuga.
Den unge skidlöparen tog kosan
neröfver dit. Från föregående somrars
elgjakt, då han rastat därinne, visste han
att han ej skulle bli afvisad.
Genom djupa snön fick han ränna,
på obanad väg mellan grindstolparna,
ända fram till »kvisten». Där stod
hyndan med nosen i vädret och tjöt så att
det skar honom i öronen.
Han slängde undan skidorna och
gick in i stugan.
I dörren stannade han, skräckslagen
öfver det oväntade, som där mötte hans
ögon.
De hemväfda blårutiga
sängomhängena voro fråndragna, två granar med
hemstöpta ljus i toppen voro placerade
på ömse sidor om bädden därinom. På en
trebent, »själfvuxen» pall därframför brann
ett grenljus i en stake, konstfärdigt
sammansatt af tallkvistar och lingonris. I
sängen, belyst af det vid dörrens
öppnande fladdrande ljusskenet, låg
Utsocknes-Maglena hvit och stel, med mörka mattblå
koppärrsfläckar i ansiktet och med de
knotiga händerna sammanknäppta öfver
det grofva linnelakan, som höljde henne.
De slutna ögonen höllos lyckta medelst
kopparslantar. En psalmbok hindrade
käken att falla ner. På en blåmålad
trästol, tätt invid spisen, satt han, som
de gingo skallgång efter, krokig,
hopsjunken, orörlig, som om han varit
försänkt i sömn. Af de tunga tårar, som,
glindrande i eldskenet, sökte sig väg
mellan hans öfver ansiktet
sammanknäppta händer syntes nogsamt, att det
ej var sömnen som band honom.
Hyndan kröp jämrande fram till
honom utan att han lade märke till det.
Tyst, tassande på sina lappskor drog
sig den unge skidlöparen tillbaka. Han
hörde därute det muntra, gälla
»kojkandet» från ett par ännu dröjande
skallgångare men kände brinnande ängslan
för att de i denna stund skulle nå
Utsocknes-Maglenas stuga.
Han motade dem uppe i skogsgläntan
och fick dem med, rännande på skidor
utför berget.
Men ingen mer än han hörde eller
förstod, hvarför hyndan tjöt i den tysta,
öde vinterkvällen.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
