Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Rasen, kulturen och konsten. Af Alfred Bramsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 18 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
ALFRED BRAMSEN.
allt är här ofrivilligt och oväntadt. Det
är detta mysteriösa öfverförande, denna
smittande suggestion som utgör
väsens-olikheten i det sätt, hvarpå vanliga
dödliga förhålla sig gentemot de olika
konstarterna. Beskådandet af bildande konst
eller läsningen af ett diktverk är helt
och hållet individens sak, hvaremot
åhörarna under njutandet af ett musikalster
påverkas en massc — hvilket gör en
himmelsvid skillnad!
Det är ju ett på konstens område
enastående fenomen att se den stora
publiken uppmärksamt följa med fin musik
och starkt fängslas af den. Bara den
utöfvande konstnären är en mästerlig
tolk eller orkestern ledes af en verkligt
betydande och entusiastisk dirigent,
elektriseras publiken, lika godt om det är
inhemsk eller utländsk, klassisk eller
modern, solistisk eller orkestral musik
som framföres. Djupa spår torde väl
dessa ästetiska intryck näppeligen
efterlämna, men ingen annan konstart kan
dock uppvisa något motsvarande, ingen
annan är som musiken »massornas konst».
* *
*
Det ser alltså icke ljust ut för
framtidens bildande konst. Det är en
särskild ras, den anglosaxiska, som i
märkbart starkare grad anger tonen i
nutidens kulturlif. Den engelska rasen är
dessutom mera homogen än både den
franska och den tyska — den tänker,
känner och tror långt mera
samstämmigt, och dess sträfvanden på konstens
område förtjäna äfven af det skälet att
följas med största uppmärksamhet.
Alltsedan Hogarths dagar har den engelska
konsten gått sina egna vägar, och den
franska har för det mesta följt i dess
spår. Constable (omkr. 1800) och
Bonington voro de namnkunniga
fransmännen Corots och Rousseaus
förelöpare, och Turner visade vägen för Claude
Monet och Sisley i deras underbara
behandling af ljuset.
Målarkonstens första naturalister voro
engelsmän, och med Hogarth börjar
egentligen den moderna konsten. Men
äfven dess första nyidealister, Rosetti,
prerafaeliterna och Whistler, äro
anglo-saxer. Det finnes därför något som
talar för att vi äfven nu böra spana
mot väster för att finna en antydan
om hvilken bana framtidskonsten
kommer att slå in på. Konsten där har
en med alla föregående tiders konst
olika prägel, som möjligen just kan
tillförsäkra den en plats i en
civilisation med ideal så ytterst skilda från
flydda tiders som den anglosaxiska.
Det förefaller som om det
otvifvelaktigt stigande intresse den engelska
rasen skänker konsten icke så mycket
vore ett utslag af kärlek till det sköna
för dess egen skull — sans phrase —
utan berodde på att konsten förädlar
och undervisar människan och på så
sätt förskönar lifvet. Den gryningstid är
oåterkalleligt förbi, då människorna i
konsten funno det omedelbara
känslo-och stämningsuttryck, som låg hjärtat
närmast, och borta äro väl också snart
de »naiva» själar, som »tanklöst» fröjda
sig åt dess stumma språk. Dessa
engelska målare ha därför skapat hvad
man kan kalla suggestiv konst, konst med
ett intellektuelt innehåll, som utöfvar ett
slags rebusartad attraktion på
beskåda-ren. Den bildar alltså motsatsen till den
gamla holländska konsten; ty ville man
fråga hvarför denna kom till, så måste
svaret uteblifva. Detta faller det
säkerligen ingen in att fråga. I den engelska
konsten däremot går alltsammans ut på
att tillfredsställa tanken, meddela idéer,
och för att ernå detta åsidosätter man
plastiska och måleriska hänsyn, och allt
utfunderas och uträknas noga:
kompositionen, ställningen och uttryckets egen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:44:47 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1901/0410.html
