Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Dikter. Af Stefan Johansson - En stämningston - Aftonljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTER.
AF STEFAN JOHANSSON.
EN STÄMNIN.GSTON.
Efter år jag åter vandrar den led,
som fordom jag älskat glad och fri,
och det möter i skyn öfver dimljus hed
glimtar af barndomens drömmeri.
Det var färgfagert ljust, det var vekt i moll
och sorgstämdt, som barnårens längtan
kan bli,
när natten, skogen och kvällens sky
smugit sin ensliga sång däri.
Och det dröjer i själen som kvällens glans
öfver plöjarens tystnade visa i bvn,
när våren stiger ur dalens ro
som en salig längtan mot skyn.
Ty hvart jag kom gick min tanke hit,
där mossan är blek och tallen grön,
och än sitter sägnernas fågel hvit
och spelar å fjällets krön.
#
Jag drömmer hans toner i nattens ro,
när fästet sin måne fått,
som lyser klart öfver enslig mo
i guld och ljusnande blått,
där min bygd jag ser som en fjärrblå ö,
omvaggad af böljeslag,
när djupens tunga svallningar dö
under suset af slocknad dag.
Och bergen slutna i väntan stå,
en sång al’ en härligt formande hand,
i trolska färger af rymdens blå
och stjärnornas bleka brand.
Här ute är ensligt och stort och tyst
i nattens och skogarnas frid,
och landet lyser i rymden blekt
som i ljus från en åldrig tid.
Som ett lefvande väsen, min ungdoms land,
jag kände din stora ensamma håg
och fick i mitt blod af din solgjutna strand,
af din älf och dess stilla våg.
Du gaf mitt lif hvad ditt land har blidt,
hvad starkt och manande går
i din andes röst, som följer tidt
min drömmande vandrings spår.
Där själens törstande saknad för
genom dimmor och öde sus
att dricka till lifs förrän dagen dör
af lifvets saliga ljus.
AFTONLJUS.
1 nedgången solen flammar,
och saktadt är skogens sus,
där skyn på tallarnas stammar
strör skimmer af eldigt ljus.
Allt djupare rymderna glöda
och högre flammorna gå,
som blanda sitt vemods röda
i åsarnas milda blå
och gjuta på våg och timmer,
som stilla med älfven far,
det drömmande glädjeskimmer
aftonen med sig har.
Af skogen och himmelsbranden,
af strändernas friska sus
jag känner mig glad i anden
och sjunger i kvällens ljus,
som mildt genom natten följer
min stig öfver dunkel hed,
när dimman åsarna höljer
och solen har sjunkit ned.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
