Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Blad ur ärkebiskop Absalons historia. Af Oscar Malmström. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376
OSCAR MALMSTRÖM.
sin aflidne vän, den fromme abboten i
Clairvaux, Bernhard, i hvars kloster han
ville tillbringa sina återstående dagar.
Konung Valdemar besvarade detta
ärkebiskopens afskedstal i ordalag, hvilka
ej saknade en satirisk skärpa. Han minde
om ärkebiskopens många strider med
framfarna Danmarks konungar samt
menade, att nu, då Eskil blifvit gammal
och förståndig, han gärna kunnat stanna
kvar på sin plats. Slutomdömet: han
hade dock förestått ärkebiskopsdömet
med stor berömmelse, försonade något
af det sagda. Sedan därpå påfvens bref,
som samtyckte till Eskils afsägelse,
blifvit uppläst, nedlade denne de
ärkebiskopliga insignierna, stafven och ringen,
på altaret samt nedsteg från sitt
högsäte. Under menighetens gråt och
suckan verkställde ärkebiskop Eskil detta.
Den senare delen af akten fick
emellertid en helt annan prägel. Det
återstod nämligen att utse en ny ärkebiskop,
och Eskil hade såsom påfvens legat i
uppdrag att ombesörja valet. Han
nämde till denna värdighet Roeskilde-bispen
Absalon. Men nu inträffade det
egendomliga, att denne vägrade emottaga
valet under förklaring, att den bördan
vore för tung att lägga på hans axlar.
Och då domkapitlets medlemmar på
Eskils uppmaning samlade sig kring
Absalon för att leda honom till
ärkebiskopsstolen samt påkläda honom den
ärkebiskopliga skruden, satte sig Absalon
med sådan kraft till motvärn, att flera
af vördiga domkapitlets ledamöter föllo
omkull och andra fingo sina kläder
sönderslitna. Det uppstod ett vildt tummel,
under hvilket den heliga sång, som
uppstämts vid valet, tystnade af. Men den
man, som med kraftig arm kufvat de
hedniska folken vid Östersjöns kuster,
afgick äfven nu med segern. På
ärkebiskopsstolen fingo de ej Absalon ner.
Då sökte Eskil med list locka den mot-
sträfvige prelaten till att antaga valet,
i det han uppmanade honom att lysa
välsignelsen öfver menigheten, en akt
som endast tillkom kyrkans primas, men
Absalon undgick snaran genom att
erinra den gamle ärkebiskopen om att
han som påfvens legat borde fullgöra
detta. Fåfänga voro alla Eskils senare
försök att med knäfall och tårar förmå
Absalon till att antaga värdigheten.
Denne vägrade bestämdt, och man kan väl
knappast betvifla uppriktigheten häraf.
För vår tid med dess sträfvan efter
makt och guld synes det väl
oförklarligt, att någon kunde afstå från denna
höga värdighet, som gaf sin innehafvare
bådadera i så hög grad. Ty Lunds
ärkebiskop ägde vid denna tid en makt,
vid sidan hvaraf mången nutida
konungakrona förbleknar, och hans inkomster
öfverträffade hvad Sveriges och Norges
konung uppbär från sina tvänne riken.
Det var en stat i staten, hvaröfver
ärkebiskopen härskade med kungliga
rättigheter. Vid medlet af 1200-talet förfogade
han öfver ön Bornholm, flera härader i
Skåne samt omkring 30 slott och län.
Hans inkomster beräknades vid samma
tid uppgå till öfver 2 mill. kronor i vårt
mynt. Han slog mynt, höll trupper, och
under honom stodo talrika länsmän. Han
kunde således trotsa till och med sin
egen konungs befallningar. I sanning
det var en makt, som lätt nog kunde
locka sin innehafvare till missbruk däraf.
Men var Lunda-ärkebiskopens ställning
lysande, så var den ock fordrande. Han
hade att värna kyrkan mot den
världsliga maktens öfvergrepp eller — hvad
som för många af denna tids stolta
prelater var det samma — föra andens strid
emot köttet, kämpa för sanning och rätt
emot den råa makten. Och det gällde att
föra denna kamp ej endast uppåt mot
den världsliga maktens högste
innehafvare utan ock nedåt mot en allmoge,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
