Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Teaterkrönika. Af Hjalmar Söderberg. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
HJALMAR SÖDERBERG.
berg jag ville tala; och det säkra är, att
det är ha.7is shakespeareaftnar som nu
efteråt stiga upp för minnet och skjuta de
andra åt sidan. Det visade sig, att denne
ensamme mans egenartade och rikt
facet-terade konstnärskap var nog och mer än
nog, för att komma publiken att glömma
all den yttre ögonlust, med hvilken den
blifvit bortskämd på teatern, och nog för
att gifva ett lif, lika fullt och vibrerande
som någonsin scenens, åt dessa gestalter
och symboler, som diktaren synes ha trollat
fram nästan på lek, för att illustrera ett
furstligt bröllop, af hvars alla lysande
och vintyngda gäster väl ingen anade, att
dessa skuggor skulle komma att räkna sitt
lif i århundraden, där de själfva räknade
i är.
Likväl vore det, fruktar jag, en illusion
att tro, att denna de små medlens stora
framgång, som hr Lindberg med full rätt
vann, skulle ha något att betyda i riktning
af återgång till en enklare smak hos den
stora allmänheten i teatertekniskt hänseende.
Det vore väl om så vore, ty hvad som icke
minst bidrar till att göra våra
teaterdirektörer betänksamma vis à vis Shakespeare
är helt visst det, att han nu för tiden är så
dyr att spela. De många skiftande
scenerier, som på diktarens egen teater
åstadkommos med så primitiva hjälpmedel, gräfva
numera djupa hål i teaterkassorna.
Anspråken ha i det hänseendet stegrats
långsamt och säkert, och det lönar sig icke
ens att vilja skjuta skulden därför på en
förmodad mindre receptivitet och lägre
konstnärlig kultur hos vår tids teaterpublik,
ty publiken är sig tämligen lik genom
tiderna, och det finns tyvärr anledning att
betvifla, att Shakespeares trupp, ens med
Hamlet eller Kung Lear på programmet,
skulle kunnat uthärda konkurrensen med ett
modernt utstyrselstycke.
Dramatiska teaterns historia under
spelårets senare hälft, dess sträfvanden och
framgång, strid och seger, samlar sig som
i en brännpunkt i »Cyrano de Bergerac».
Dessförinnan var det nästan idel dunkel,
mulna dagar och ledsamheter. Den ytterst
moraliska pjesen »Familjeband» af Gaston
Devore förvärfvade all den respekt, som
tillkommer moralen, men just ingen annan.
Hr Palmes kapris att för ombytes skull
spela muntergök i »Don Cesar de Bazano»
slog icke heller synnerligt lyckligt ut, om
det än var lustigt nog att se det gamla
stycket, som gjort en äldre generation så
mycken glädje. Början var i synnerhet
lofvande. En liflig folkscen på ett torg;
Maritana dansar och sjunger och tar in
slantar. Från höger kommer Spaniens
majestät, konung Filip IV; han markerar
sin önskan att vara inkognito genom att
hålla ena armen för ansiktet — strutsens
berömda metod — och sin kärlek till
Maritana med några guldmynt. Från
vänster kommer hans minister; han vill också
vara inkognito och gör samma gest med
armen — och bägge lyckas fullständigt,
ingen katt har den ogrannlagenheten att
känna igen dem — och också han ger guldmynt
åt Maritana, ehuru icke af kärlek, utan af
bofaktighet. . . Lyckliga tid, hur lätt måtte
det inte ha varit att roa människorna för
fyrtio^ år sedan! Hr Palme var kanske
också road af sin rol i tysthet, och att
dömma af den apati skådespelaren under
senare år har visat för den moderna dra
matikens mera komplicerade uppgifter kunde
man kanske varit berättigad till den
förhoppningen, att han gick och gömde på
en hemlig fond af romantiskt
ungdomssvärmeri och öfvergifven galghumor, som nu
ändtligen en gång skulle slå ut i blom;
men nej, konstnären behöll i så fall
hemligheten för sig själf och spelade suddigt
och slappt, som alltid numera. Blott i ett
och annat tonfall kom det in en färg och
ett djup, som kunde gifva en aning om
hvad som en gång var meningen med hr
Palme — åtminstone har jag från gammalt
det intrycket, att det en gång var någon
mening med honom. För öfrigt erinrar
jag mig från denna kväll hr Gustaf
Berg-ström och fröken Ålander som ett
förträffligt gammalt par och framför allt hr
Hansson, som af det stela och svårmodiga
spanska majestätet hade gjort en, i synnerhet
måleriskt, alldeles ypperlig gestalt — ja,
också fröken Bosses Lazalillo förtjänar att
ihågkommas.
»Don Cesar» gick; de gamla sutto och
nickade och tänkte på sin ungdom, och
de unga längtade efter något som kunde
angå dem något närmare än denna gamla
romantiska anekdot. Och »Mammon» kom.
»Detta stycke lägger näppeligen någon ny
lager till dem, som författaren redan
skördat», skref en teateranmälare i en af de
dagliga tidningarna. Åhjo, hvarför inte?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
