Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Teaterkrönika. Af Hjalmar Söderberg. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390
HJALMAR SÖDERBERG.
IS
lf|
Amatörfot.
HERR SVENNBERG SOM TUPPY I >SOLFJÄDERN».
personligheter och epoker omöjligt kunna
göras till föremål för poetisk
omgestaltning utan att illusionen ohjälpligt brister.
Man kan icke göra en Hamletfigur af
Karl Johan — långt båttre går det för
sig att göra en grubbelsjuk botgörare af
Magnus Smek. När det gäller en så
aflägsen tid, bar det icke häller synnerligt mycket
att betyda, att den stora och viktiga rol,
som diktaren här låter »folket» spela och
för hvilket han skördat så mycket bifall,
knappast är fullt historisk. Den leder
snarare tanken till folkscenerna i Julius
Cæsars och Coriolanus’ republikanska Rom
än till vår svenska medeltid. Det namn,
som de gamle gåfvo politiken: det
offentliga lifvet, förutsätter ett sydligare
luftstreck än vårt. Hos oss, där det dagliga
lifvet mest lefves inomhus och där
befolkningen är gles och afstånden stora, kan
man egentligen först med pressens
utveckling och uppfinningen af telegrafen börja
tala om ett offentligt lif. Dessförinnan
af-gjordes allt i regeln af några få, och
mängden anade knappast hvad som försiggick.
Men låt vara att detta skådespel — lyck-
ligtvis — är mera dikt än historia och
på sina ställen’ tyvärr mera feberfantasi
än dikt — sådant det nu är, tar det ett
starkt grepp icke blott i åskådarens nerver
men i hela hans själ, och det är rikt på
episoder af en säregen och rörande
skönhet, rikt också på gestalter som prägla sig
fast i minnet och utgöra tacksamma
uppgifter för skådespelarna. Hr de Wahls
konung Magnus var vackert anlagd och
konsekvent genomförd, och fröken
Lundeqvist hade i drottning Blanche en af sina
allra bästa och lyckligast lösta uppgifter.
Paret Knut Porse — drottning Ingeborg
gafs åtminstone den afton då jag såg stycket
— och det var icke på premiären —
alldeles förträffligt, med mörk och kraftig
kolorit, af hr Emil Hillberg och fru
Håkanson, och det unga paret Beatrix —
Erik spelades vackert af fröken Håkanson
och hr G. Nilson. För öfrigt var det godt
om stilfulla sidofigurer, hrr Svennberg, G.
Ranft, Riego, fröknarna Torsell etc.
För öfrigt har den nordiska dramatiken
varit rikt och väl representerad på denna
scen med äldre stycken, af hvilka
åtskilliga ha visat sig ännu äga mycken
lifskraft i behåll. Hr Albert Ranft jubilerade
som Artur i »En skandal». Jag såg och
beundrade hr Ranft i denna roll för cirka
tio år sedan — det var för rästen i
Uppsala —, och hans Artur var just den kvicke
och oförskämde lymmel som han bör vara.
Jag kan icke neka till att de tio år, som
gått sedan dess, syntes mig ha lagt en
viss tyngd öfver framställningen. Jag
återfann den lofvande plantan Artur som en
redan något satt middagsherre på gränsen
till medelåldern, replikerna föllo också med
mera pondus och mindre älskvärd
flabbighet än förr, och allt detta gaf hans små
kanaljerier en anstrykning af bofaktighet,
som nästan hotade att bryta ut figuren ur
lustspelets ram. Spelet var för öfrigt
öfver hela linjen en nyans för tungt. Men
stycket som sådant återsåg jag, det tillstår
jag, med nästan oblandadt nöje; i alla
hänseenden gaf det mig långt mer än jag
egentligen hade väntat. Det är ett af den
danska åttitalsdramatikens kvickaste och
skarpaste alster, och jag kan icke heller
se hvad åtskilliga andra ha trott sig märka, ’
nämligen att världen på de sista tjugu åren
skulle ha gått så mycket framåt, att satiren
hunnit bli föråldrad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
