Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ur bokmarknaden - Af Klara Johanson - Af Osvald Sirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
399
om hon längre fram förvandlar sig till
barmhärtighetssyster eller någon annan sorts
nunna kommer icke saken vid.
Detta skådespel rör sig, så vidt jag
förstår, icke om något problem angående
den med de mänskliga förhållandena
kolliderande kärlekens dilemmor, utan
framställer den individuela ödesgången för en
varelse, som upphöjt sin egen
själsbehär-skande kärlek till den lag, efter hvilken
hon bör forma sitt och andras lif, och själf
blir dömd till döden — utan att någonsin
ha svikit sitt ideal.
De korta akterna äro säkert och
koncentreradt uppbyggda, utan annat biverk än
sådant, som tjänar till handlingens
inramande, och replikformningen är ledig och väl
träffad, med åtskilliga uddar här och hvar.
Jag skulle dock gärna sett, att en mindre
påbredd idiotism hvilat öfver den unga
fruns jollrande småprat, och epilogens trista
scener skulle sannolikt gjort sig
verkningsfullare i mindre maskeradgranna
dekorationer. I hvarje fall gör skådespelet ett
lifligt intryck af att ägna sig väl till
sceniskt framförande, hvilket ju långt ifrån
alltid är händelsen med de arbeten i
dramatisk form, som våra författare så gärna
med förbiseende af sina anlags riktning
söka skära lagrar med K. J.
Harald Jacobson: Kungsängsliljor. Göteborg,
Wettergren & Kerber.
Harald Jacobson: Fallande blad. Stockholm,
Albert Bonnier.
Om du uti min diktning finner,
att där en renad tanke brinner,
att där en känsla glöder varm,
som eldar upp din egen barm;
om då, i aning om dess källa,
du denna domen skulle falla:
»han måtte haft en ädel Mor»,
jag lönad blef — mer än du tror!
Den lönen vill jag gärna skänka hr
Harald Jacobson, i hans dikt finnes
verkligen både rena tankar och varma känslor,
mycken sann ädelhet. Skalden är utan
tvifvel en karaktär med höga syften, man
måste stundom beundra den glöd och kraft,
hvarmed han talar för sina ideal, äfven
om man ej kan gilla dem i praktiken.
Hans hjärta klappar varmt för allt
lefvandes lycka, hans intressen äro mångfaldiga,
i hans hjärna surra tidens flesta s. k.
brän-uande frågor — från världsfred till likbrän-
ning och klädedräktsspörsmålet —, och hans
handlingskraft för allt detta goda är
synbarligen ej ringa —- åtminstone att döma
af hans ord, som ofta synas vara afsedda
att direkt omsättas i praktiken. Tag min
hand, ädle skald, med ett tack för allt,
som springer fram ur ditt vida, varma
hjärta — det klingar rent och äkta -—,
men lofva mig att aldrig mera göra vers
af dina världsförbättrar-planer! Filosofi
och poesi äro tvänne nästan oförenliga ting,
att harmoniskt sammansmälta dem har
lyckats endast för de största skalder i
sällsynta ögonblick. Man måste vara minst
en Viktor Rydberg för att verkligen lyckas
i den rena tankelyriken; är man något
mindre tillskuren af naturen —- ja, då torde
man göra klokast i att hålla sig till
förenings- och agitationstalens form.
Hufvudsaken i slika fall är väl ej att
åstadkomma några bombastiska strofer, utan
att entusiasmera och draga med sig den
nosgranna publiken. En man, som är lätt
hänförd och därtill lärt sig rimma felfritt
och räkna takten på fingrarna, tror gärna,
att han är skald, och det är han ju äfven
för alla dem, som ej söka någon
konstnärlig inspiration i dikten.
Harald Jacobson har ett utprägladt
in-dividuelt temperament, det är hans styrka;
skada blott att en hårdragen spekulation
så ofta får undantränga den ursprungliga
känslan. Om blott hans präktiga tankar
kunde underordna sig den flammande
lidelsens bud, skulle hans dikt säkerligen blifva
någonting helt annat, därom finnas
antydningar i några af dikterna med religiös
källbotten, exempelvis i »Flagellantens
sånger» (Kungsängsliljor) och i »Lidaren»
(Fallande blad). I sådana dikter ryckes äfven
skalden af stämningen upp ur det
synnerligen rikt vällande, banala ordflöde, som
är hans hvardagsspråk, diktionen får kraft,
stundom t. o. m. glans. Ett
slentrianmässigt uttryckssätt och denna lust att
alltid söndra stämningen med reflexionens
slöa dissekerknif förstöra äfven Jacobsons
bästa naturdikter, man njuter ofta af det
vackra anslaget, men redan innan man
nått slutet har man vanligen fått sig något
slags sensmoral i halsen, som fullkomligt
störtar alla förhoppningar om den i öfrigt
älskvärde skalden.
O—d S—n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
