Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - In memoriam. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IN MEMORIAM.
Af JANE GERNANDT-CLAINE.
NEJ, det är icke därför att vi
kommo att tala om Madeira och
att du gjorde mig en fråga, som
du visst ångrade i samma ögonblick,
men nu skall du få höra den historia
jag aldrig berättat för någon annan.
Under åratal — du tycker kanske att
det låter öfverdrifvet — under åratal
kunde jag icke upprepa dess enkla
innehåll utan att gräma mig öfver att jag
dock hade en åhörare — mig själf.
De flesta skulle icke förstå det, men
jag talar icke till de flesta. Jag talar
till dig, och du vet att hvad andra skulle
skrattat åt blir bittrare än döden för det
fåtal, som kan glömma allt, förlåta allt
utom det, som en gång gaf deras
själf-känsla ett af de sår, för hvilka man icke
trodde det fanns bot.
Men . . . allt har en öfvergång. Det
är länge sedan. Under de tio år, som
förflutit sedan dess, har jag icke blott
blifvit äldre, jag har blifvit en annan,
och han, som jag vill tala om, är död.
Jag är säker på, att det var det
svartkantade bref med utländsk
poststämpel jag fick en morgon, som gjorde
omslaget. Då, först då, hörde det, som
jag ännu kunde gå och tänka på och
bli bitter af, till det förflutna. Och det
var så annorlunda. Liksom förvandladt.
Har du märkt, hur döden förskönar eller
hur döden skipar rättvisa? Jag tror att
rättvisa är skönhet, men en skönhet
skapad för en annan blick än den,
hvarmed vi betrakta det mesta i denna
värld.
I de ögonblick, då det vederfarits
mig att skåda den förvandlingen, blir
det mycket stilla i mitt hjärta, och öfver
mitt hufvud susa vindar, som jag icke
vet hvarifrån de komma eller hvart de
gå. Jag ville bara sluta mina ögon, ty
jag ser en stor klarhet, och hvad jag då
känner hör till de få ting, som icke
förgå i detta lif.
Min vän, du skall få höra det. När
du får veta, hur dåraktig jag varit,
skrattar du kanhända. Det gör
ingenting.
Madeira — — — Det behöfs icke
mer än att jag skrifver detta enda ord
för att drömmen skall draga sin
trollkrets om mig och minnet af mitt lifs
lyckligaste år slå ut i blom. Det har
funnits tider, då allt detta var borta, så
underligt föreföll det mig att det var
jag, som såg två ljusa månader försvinna
därnere i en jmma af ungdom och
grönska och sol. De dagarna . . . Blef
det verkligen morgon och kväll som nu?
Var icke gryningen en enda visshet om
någonting, som skulle hända i dag, i
morgon, någon gång i framtiden, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
