Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - In memoriam. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IN MEMORIAM.
487
Om de nöjt sig med att säga, att
han visade sig mycket uppmärksam emot
mig, hade det icke varit något att
invända. Det gjorde han. Så
uppmärksam, att många kallade honom min
uppvaktande kavaljer. Hvad det förefaller
mig löjligt, detta uttryck, när det är
fråga om honom. Var det den man,
som skulle uppvakta mig?
Det är sannt, att jag fann rosor vid
min tallrik om morgonen och att de
sällsyntaste orkidéer lågo där om
kvällarna, men hvad betydde det för honom?
Han sade en gång, att han blef glad af
min glädje, och jag trodde honom. Det
hade intet med artighet att skaffa. Det
var hvad han kände, och jag visste det.
Ty, ser du, det var det, endast det, att
jag var så ung. Icke de nitton åren,
utan något annat. Något som jag ej
har namn för och som jag kan sitta
och tänka på som om de känslorna
lefvat hos en annan. Så främmande och
aflägset tyckes det mig. Har jag sett
sådana himlar? Kunde den gamla
jorden och det, som blott är luft för mina
ögon nu, vara klädt i en sådan
härlighet?
Vi träffades ofta. Vi läste och vi
språkade, han kunde bägge delarna, men
hvilken egendomlig man! Ja, om
förmiddagarna var det ingenting att säga.
Rak och nästan spänstig trädde han ut
på hotellverandan och förde min väns
hand till sina läppar. Ibland hyrde vi
en af de stora tunga slädarna, förspända
med oxar, och körde uppåt bergen, in
i allt det blåa, som lyste där, och
stundom kunde det hända, att vi satte oss
vid stenmuren kring en villa och sågo
ut öfver det flöde af grönska, som
blommade och doftade vid vår fot, men när
vi foro hem ... O, då skulle man inte
se honom. Hans ansikte blef fåradt,
hållningen var borta. I början trodde
jag, att det var trötthet, sedan fick jag
veta, att det var morfin. Ty vi
upptäckte det snart, om det kan kallas en
upptäckt. Kanske var det någon, som
berättade det.
Det fanns ett par tre amerikanare,
som kände honom. Han hade vistats
länge i Amerika. Jag hörde till och
med, att han skulle varit nära att ingå
äktenskap med någon dollars-miss
därborta, och jag vet icke hvad man väckt
för historier till lif, men en kväll var
M. Zborewski inte riktigt sig själf. Han
hade suttit och talat med sina
yankee-herrar, och när min vän och jag lämnat
matsalen, hörde vi honom stå och mumla
något mellan tänderna. Hvad han än
kände, tror jag inte man kunde skrifva det
på morfinets räkning den aftonen.
Han bugade sig bara, när han såg
oss. »Mina damer», sade han, »jag
tillät mig skratta. Jag stod och tänkte
på lifvets orättvisor. Det är inte
muntert, men hvarför skulle man beklaga
sig? Lika gärna kunde man klaga öfver
att Niagaras brus är för starkt.»
Vi visste inte hvad vi skulle svara;
till och med min väninna stod tyst.
»Men damerna känna inte till
Amerika», fortfor han. »Då går man miste
om mycket. Det är t. ex. alls icke illa
att se det i den bengaliska belysningen
af uppsåtlig dårhusmässighet som Edgar
Allan Poe.»
»Tycker ni om hans historier?»
frågade mitt sällskap, och han smålog.
»Mycket. Han författade efter mitt
sinne — hans diktning var fullkomlig
sinnesförvirring och själfibrbrännande
geni.»
»Men ...» sade min vän.
»Men . . .?» upprepade M. Zborewski.
Han hade dragit upp ögonbrynen och
stod och såg ut framför sig. »Afiserj
is manifoldb, utbrast han plötsligt. »The
wretchedness of earth is multiform . . .
De tala om ledmotiv . . . Detta är ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
