Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - In memoriam. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IN MEMORIAM.
489
rätat ut sig i sina egna ögon och känt
det spel af andliga krafter, som blott
hör ungdomen till.
Jag minns en morgon uppe vid
kapellet. Han hade plockat en bukett af
rosor och clematis, som han lade i mitt
knä, och vi sade ingenting, vi bara
blundade, när vi satte oss i korgkälken, som
föraren styrde ned för berget. Då vi
stego ur, kom min väninna emot oss
och smålog. Det skulle hon icke gjort,
men det var icke allt.
»Kunde M. Zborewski icke hittat
en kälke, där man satt ännu trängre?»
frågade hon, i det hon öppnade dörren
till våra enskilda rum. »Den han valde
var tydligen bara för en person, inte
för två.»
Nej, nej, hon skulle icke sagt det.
Jag var mycket fästad vid henne, men
något sådant har jag aldrig kunnat höra
utan att känna en obetvingelig afsmak.
Jag undvek min polack den
eftermiddagen, men sent på aftonen kom mitt
sällskap in och sade, att hon ville prata
med mig, medan jag redde ut mitt hår.
»Jag har talat med en af
amerikanarna i kväll», begynte hon. »Han är
verkligen mycket rik.»
»Amerikanaren ?»
»Ah! . . . Din beundrare. Min lilla
flicka, var inte rädd för ord . . . Det är
ganska eget, men ibland låter det
alldeles afgjordt som om han funderade
på att gifta sig. Hvarför inte? Hvad
skulle det vara för märkvärdigt i det?»
Jag vet inte om jag gjort någon
invändning. Jag tror att jag bara
betraktade min väninna, och det var hon som
började tala om morfininsprutningarna.
Det var alls icke så farligt. Hon hade
rådgjort med en läkare — naturligtvis
i högst förtäckta ordalag —, och det var
en känd sak att en ny lifslust kunde
åstadkomma underverk. M. Zborewski
hade ingen som han behöfde tänka på
att spara sig för, men om han älskade
någon och om det nu fanns en
människa som brydde sig om honom — —
Vore det så otänkbart? Det var en
stor intelligens.
Jag minns att jag smålog. »Hvem
säger du det till?» tänkte jag för mig
själf, och hon grep mina händer, hon
såg på mig och tryckte sina läppar mot
min panna:
»Skulle du kunna gifta dig med en
intelligens?» frågade hon.
Fresterska. Du visste hvad du sade . . .
Hon var inte kvinna för intet och kände
sitt kön, åtminstone den del däraf, som
— ja.
Jag yttrade icke ett ord — hon läste
svaret i mina ögon. »Det är egentligen
det enda, som kan få makt öfver en»,
smålog hon.
Det är det väl inte, men hon talade
till ett barn, som ännu icke visste något
om älskog, och för att göra sin seger
ännu fullständigare strök hon mig ömt
öfver håret: »Jag skulle så gärna vilja
se dig försörjd», sade hon.
Det var enkla ord, men de inneburo
mycket. Hon hade betalt min skolgång,
och det var i hennes hem jag haft tak
öfver hufvudet under mer än ett år.
»Ja», mumlade jag, »att se sin
framtid betryggad, det . . .», men hon lade
sin hand öfver min mun. Så ville hon
icke höra mig tala. Hon höll af mig,
och han höll af mig, han, polacken.
Hålla af — hvad var det för ett uttryck?
Han dyrkade den mark, på hvilken jag
trampade. Han låg på knä för mig i
sitt hjärta. Han skulle lära mig älla
kärlekens sätt och vägar, men vi skulle
inte tala mer om det i kväll.
Innan hon gick, slöt hon mig i sina
armar, och när hon stängde dörren,
släcktes lampan i luftdraget, men det
var en flicka med hågen fylld af det
underligaste ljusdunkel som stod ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
