Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - In memoriam. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IN MEMORIAM.
491
mina händer öfver hans händer och
hviskat: »Jag skall aldrig dansa mer.»
Men i det samma blef det så
underligt; han smålog och såg ut förbi mig.
»Jag fick ett bref i förmiddags», sade
han. »Jag har en ung släkting, som
står i begrepp att äkta en man vid min
ålder. Hon är också mycket förtjust
i baler. Det låter lofvande, inte sant?»
»Hvilket! Att hon skall gifta sig?»
»Ja, det också, det hela, i synnerhet
för honom.»
»Ni menar, att hon skall göra honom
olycklig?»
»Ahja, det är något som kvinnorna
förstå sig på.»
Det blef en tystnad. »Icke alla
kvinnor, M. Zborewski», utbrast jag
ovillkorligt. »Jag försäkrar — om jag
vore i hennes ställe ...»
»Ni? O, mitt barn, tänk aldrig på
att gifta er med sådana som jag.»
Jag ryckte till. Han såg det kanske
icke. Han hade slutit sina ögon och
lutade hufvudet mot väggen. »Aldrig»,
upprepade han nästan ohörbart. Och
det var allt.
»Men, kära vän», hör jag dig säga,
»var det någonting att gräma sig för?
Och i åratal? Det skulle verkligen vara
du.»
»Ja, ser du, det är svårt att gifva
skäl. Kanske fanns det inga, och
kanhända att de icke hålla profvet. Därom
kan jag icke döma. Jag vet bara en
sak. När jag stod inne i mitt rum och
tänkte på balen och de ögonblicken ute
på verandan, tyckte jag att det blott
fanns ett, som skulle kunnat lindra —
en kall, skarp klinga i mitt hvita bröst.
Ja, ja, du ropar på öfverdrift. Det
har jag kanske också gjort. Jag blef
ju förnuftig. Jag har ju skrattat åt mig
själf, men det dröjde. Ser du, hon, du
vet hvem jag menar, hade velat göra
ett stort nummer af mig och talat om
hur sällsynt det är att finna någonting
dylikt på giftermålsmarknaden. Hon
hade försökt att påverka honom och att
stifta — hvad ligger icke i det ordet —
att stifta ett äktenskap. Och det fanns
något annat. Jag kunde likaledes grunda
öfver hvad han med sin skarpblick sett
af villighet och tillmötesgående hos mig
själf.
Förefaller det dig icke otroligt, när
jag säger att jag längtade att lämna
Madeira och att jag knappt kastade en
blick på hvad han gaf mig, då vi reste?
— Det var boken af Edgar Allan Poe.
Det gick åtta år och jag hade nästan
glömt det hela, såvida man verkligen
glömmer sådant, när jag fick det
svart-kantade brefvet, och jag vet att det var
ifrån det ögonblicket jag begynte se så
annorlunda på allt, eller snarare det var
— — Ja, jag skall berätta det.
En afton tog jag fram den där boken,
och jag såg att han strukit under det
om hafsklippan, som motstod
verkningarna af mänsklig våldsamhet och
anfallen af väder och vind och darrade
vid beröringen af en blomma.
Ser du, jag förstod honom, och jag
visste att den blomman, det var något
som var borta nu, men som — — —
Jag är snart trettio år gammal. Den
tiden var jag mycket ung, och han såg
så vackert pä min ungdom. Han lät
allt detta lysa, ty något sådant griper
man icke. Det sker blott ett under, och
man skälfver like that ocea?i-crag which
07ily trembled to the toueh of the flower
called Asphodel.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
