Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Vårt intresse i boerkriget. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
formelt än ett verkligt fel. Det togs nog
äfven af de engelska statsmännen, som
troligen icke voro naiva, lugnare än herr
af Klercker gjort det. Och denna
historia är det enda något så när allvarligt
menade bevismateriel han framlägger.
Men för att återkomma till
»bondeslughet» så kan med samma rätt talas
om profryttarhänsynslöshet och
spekulantgirighet på den andra sidan — alla
ha sina fel, och katedervisdom är också
ett kändt ord.
Man har också — jag är ledsen att
det var Max Müller som gjorde det först
eller åtminstone upptog idén — med
mycket allvarlig min åberopat
Wiener-kongressen, efter Kristi börd år 1815,
välsignadt i åminnelse, som
oåterkalleligt afgörande Englands höghetsrätt
öfver alla holländare i Afrika (»den
flygande» troligen inberäknad) samt deras
afkomlingar i tredje och fjärde led. I
förbigående sagdt tycks det egentligen
ha varit den nämnde mytiske
sjömannens tragiska öde att aldrig kunna klara
Godahoppsudden som England verkligen
öfvertog. Wiener-kongressen! Skulle det
storartade lappskrädderiet ha afgjort
moderna för all framtid? De blefvo fort
nog, ehuru visst icke för fort, kastade i
skräpkammaren i Europa.
Låt oss se, hvad rätt boerna ha att
åberopa mot sådana och äfven något
mer gedigna papper.
När England under grumlet af de
revolutionsstormar, det till en god del
själft bär ansvaret för, tog sig till att
idka storfiske, erhöll det af
Nederländernas generalståthållare, som icke ägde
befogenhet att ge några dylika presenter,
Kapkolonien tills vidare. Det var ett
led i kedjan af ett systematiskt
utträngande af konkurrenten på hafven, af en
politik, som jag för resten afhåller mig
från att döma, då den kunde framtvingas
af själfva utvecklingen. 1815 fick detta
sin bekräftelse — af Metternichs
välsignande händer.
Kolonisterna därnere, som varit vana
att sköta sig tämligen på egen hand,
trifdes icke med detta husbondebyte, och
omsider, efter en rätt obehaglig
hängningsmassaker vid Slakters nek, då de
ännu icke kände sig starka nog att ta
upp striden med ett världsvälde, föredrog
en del af dem att lämna sina
fädernehem och söka sig nya i hvad som efter
allmänt »hvitt» betraktelsesätt ansågs
som herrelöst land. Det är troligt, att de
därvid icke tänkte på Wiener-kongressen
och Englands sårade känslor af
öfvergifven styf-fader. De resonerade helt naivt,
att svärdet och plogen förenade kunde
ge dem samma rätt till ett eget
fädernesland, som legat till grund för så godt
som alla andra dylika. Urinvånarnas
sida af saken, hvilken ju också är värd
att beaktas, lämnar jag dock liksom de
å sido, eftersom den icke principielt
beröres af frågan om de skulle lyda boers
eller engelsmän, så länge det tas som
en själfklar sak, att de måste lyda
någondera.
Alltnog, utvandrarna tillkämpade sig,
under mycket hårda uppoffringar och
blodiga strider mot ett annat eröfrarfolk,
zuluerna, ett hem i Natal. När de brutit
bygd där och skulle till att skörda, hade
Englands sårade känslor vändts till
förlåtelse och kärlek, och de slötos i
styf-faders-famn igen mycket varmt och
stadigt, medels utsända trupper.
En del af dem fortforo dock i sin
kallsinnighet och drogo längre norrut,
bröto ny bygd under nya strider och
tänkte, att nu skulle de väl åtminstone
få vara i fred för ett sällskap, som de
aldrig sökt. Det såg också så ut en
lång tid. England erkände de båda
republikerna — det var bättre tider då än
nu för folkrätt —, och så tycktes det
vara slut med Wiener-kongressens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
