Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Georg Nordensvan. Af David Sprengel. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152 DAVID SPRENGEL.
och genomtänkt sammanfogade utan då och
■då, ofta med stora tidsafbrott, nedkastade
bilder ur artistlifvet. Ty ni skall fåfängt
söka efter någon fast hopbindande tråd
mellan dessa vårdslöst på hvarandra
slungade kapitel. Det uppriktigt sagdt ej sällan
litet tråkiga, till konstruktion ledande,
af-rundande och utslätande konstgrepp, som
dyrkas under namnet komposition och för
hvilket estetiken i allmänhet haft en alltför
vidskeplig respekt, har författaren här klokt
gifvit på båten. Hvad skulle också dylikt
här tjänat till? Det är nämligen här icke
i första hand fråga om att på en romans
skådebana ställa fram ett par tre
människolif för publiken, att visa hur ur ett hjärtas
fibrer och en hjärnas cellväfnad ett
människoöde skjuter upp och når sin fullkomning
för att ändtligen slås af förvissnandet, nej,
långt snarare har författaren här velat gifva
skuggspelet utåt, det myllrande lifvet af
uppsåt, som knuffa hvarandra, och nya
viljor, som stöta hvarandra med
armbågarna, all denna lustiga lek af skuggor och
dagrar i spirande växtlighet, som
uppkommer, när en ny konstnärsgeneration med
vegetativ frodighet skjuter upp ur mark,
som länge legat i träde.
I själfva verket ge Figgenovellerna den
yttre historien om den svenska konstens
storartade renässans i början af åttiotalet.
Figge är ej blott en artist från slutet af
sjuttio- och början af åttiotalet, han är
artisten, typen, representanten för en hel
skaparglad och sorglös målargeneration.
Det är därför också så orätt, när man
gissat än på den ene, än på den andre,
såsom modellen. Någon viss sådan har
författaren aldrig haft — han har själf
försäkrat mig det —, om också den, som är
inne i tidens konstnärliga anekdotkrönika,
nog känner igen en del af Figges klassiska
och dråpliga repliker. Själfva Figgetypen
tittar ju med klara och skrattande ögon
fram ur ett ord från tidskiftet af en af de
svenske parisarna: »Pappa har ingenting
och jag har ingenting, men det gör
ingenting» .
Om nu Figge är den oreflekterade,
muntre, solskenstokige renässansartisten,
fri-luftsmålaren med våldsam glädje af att se
glimtars och skuggors yra faunslek i gräs
och löfhvalf, med en lust som ständigt
gnäggar efter att med stora, fabulösa penslar
slänga rena, klara, oblandade färger ner på
duken och där fånga all rymdens
skimrande, darrande lif, är Svante Ulf, den andre
hufvudpersonen i historierna, däremot
knådad af helt olika lera.
Han är den exemplariske, flitige
akademieleven, en korrekt och belefvad ung
man, som förstår att dra nytta af sina
bekantskaper, att slipa af sig själf efter
omgifningen och hålla sig inom gränserna.
En smul af uppkomling själf, har han
mycket af dennes fåfänga och tål icke alltför
uppriktig kamratkritik — lika litet som
rivaler i kärleksförhållanden. Men han är
dock ingen humbug, och det är ett fint
drag af författaren, att han ej fallit för den
nära till hands liggande frestelsen att göra
honom till en sådan. Vi känna medömkan
med honom, vi förakta honom icke, vår
indignation vänder sig i stället mot de
förhållanden, som pressa ned mannen och
fördärfva honom — det akademiska eländet,
den bornerade uppfattning, som af
konstnärerna här hemma gör byråkrater,
uppstyltade herrar med klingande fraser i
munnen och trekantiga hattar pä hufvudet.
Svante Ulf har mycken släktskap ined en
Helge Rosenborg; liksom denne är han en
svag natur, oförmögen att i längden bevara
en stark känsla, en djup passion, som varar
för lifvet. Och det är egendomligt och
gripande att se, hur denne konstnär, som i
så mycket tillhör en äldre generation än
Figges, en slätare, skyggare, å andra sidan
sammanhänger med en yngre än den, med
Per Hallströms bröstsjuka, själfbespeglande
och sönderfrätta artister. Det verkar som
om åttiotalets konstnärssläkte hade ett
tjockare, friskare, mer grubbelfritt och
sydländskt blod än konstnärer någonsin förr
eller senare haft här uppe.
Hvad skall man mera säga om dessa
noveller, annat än att de äro förtjusande?
Rent konstnärligt sedt äro väl icke alla
deras sidor felfria — att t. ex. presentera
en ung dam kort och godt så, att det var
»en helt ung flicka med rena drag och
trohjärtade ögon», är föga litterärt, såvida
icke — hvilket är det troliga — uttrycket
är särskildt valdt för att framhålla, att hon
var en ung flicka »comme tous les jours».
Men å andra sidan, hvilka glänsande partier!
En dialog, där samtalsspråket, artistslangen
är så oöfverträffligt återgifven, att
kommande filologer här skola finna en
guldgrufva. Och den nervösa, för många kanske litet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
