Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Modern religionsfilosofi. Af Allen Vannérus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5O8
ALLEN VANNÉRUS.
Ingen. Men göres det redeligt, kan det
maaske have Betydning for Andre end den
Enkelte selv.»
Höffding hör trots sin obestridliga
andliga mäktighet näppeligen till de
banbrytande genierna, till dem, som begynna nya
utvecklingsskeden. Han tillhör fastmer,
tyckes det mig, de andar, som afsluta
utvecklingsskeden, som samla och upptaga
det betydelsefulla och väsentliga i den af
ett rikt och jäsande innehåll mättade.tiden.
Dylika andar äro ett slags stora
filtrerap-parater. De rymma hela fonder af andligt
kapital, hämtadt från kulturens olika
områden. Men de försmå att genomsläppa
och sätta sin egen stämpel på annat af
detta innehåll är det, som deras egen
kritiska skarpblick pröfvat och funnit godt
nog. De utföra sålunda ett på samma gång
syntetiskt och kritiskt arbete. De äro
organiskt framvuxna ur tidskulturens jordmån
men reagera i egenskap af själfständiga
organismer mot sin tid på det antydda
kritiska sättet. De blifva under sådana
förhållanden ett slags tidens fullbordare: detta,
som tidsfullbordaren sammanfattade och
del-gaf oss, var alltså det som djupast rörde
sig i tidens ström.
Jag tror, att jag med exempel från
Höffdings hufvudarbetet hans Psykologi,
Etik ocii Religionsfilosofi, skulle kunna
styrka, att Höffding är en dylik den
andliga kulturens syntetiker i Norden.
Just en sådan man som Höffding, just
en modern humanist med hans
mångsidiga bildning och omfattande intresse för
allt mänskligt, synes vara den rätte att
upptaga det religiösa problemet till modern
behandling. En religionsfilosof i våra
dagar måste hafva en universelt vetenskaplig
bildning för att kunna se sitt problem ur
den mest omfattande sanningens synpunkt;
han måste på samma gång vara en
psykolog med känslig själ för den äkta
religiositetens värde. Men han får icke vara
en dogmatiker, som till hvarje pris skall
rädda och eviggöra hvad som tilläfventyrs
endast är ett förgängelsens fenomen. Och
för att så godt först som sist antyda
Höffdings åsikt om religionens öde, nämna vi,
att han anser, att det verkligen finnes en
oförgänglig kärna i religionerna. Man kan
säga, att enligt honom väl religionerna äro
förgängliga, men religionen oförgänglig,
d. v. s. själfva det gemensamma grundinne-
hållet i de högre religionerna skall enligt
Höffding alltjämt fortlefva. »Guderne dö af
Mangel paa Næring», yttrar han ock, »og
Næringen kommer fra Aandens levende
Träng. Men den religionshistoriske
Erfa-ring har hidtil kun vist os en Bortfalden
af specielle Former eller Genstande for
religiös Tro, ikke en Udtörren af selve den
levende Ivilde, af hvilken Troen udsprang.»
Hvad detta eminent religiösa enligt
Höffding är, skall angifvas i det följande. Det
är något, som man näppeligen förut ansett
utgöra religionens kärna.
Obestridligt är ju, att religionen är ett
fenomen, som kan och bör ses ur flere
olika hufvudsynpunkter. Hvilka dessa äro
framgår — i alla händelser delvis — af
Höffdings indelning af religionsfilosofien.
Den sönderfaller enligt honom i en
teoretisk (kunskapsteoretisk) afdelning, en
psykologisk, en genetisk (historisk) och en
etisk. i öfverensstämmelse därmed fyller
religionsfilosofien sin uppgift i samma mån
den lyckas definitivt bestämma de
religiösa föreställningarnas grad af sanning,
det religiösa lifvets hos individen ursprung
och faktorer, innehåll och yttringar; vidare
de historiskt gifna religionsformernas
utveckling samt slutligen den betydelse
religionen har för människans etiska lif;
omvändt är religionen själf bestämd af
sede-lifvets innehåll och fordringar. Den högsta
religionen blir i själfva verket hvad
Höffding (och andra) kalla »etisk religion».
Att redogöra för Höffdings behandling
af alla dessa speciela religionsfilosofiska
problem är här omöjligt. Vi måste
inskränka oss till att fixera några
hufvudpunkter, där undersökningen tillspetsar sig
i sina principiela grundtankar.
Sådana äro de om
religionsföreställningarnas sanning samt det för åtminstone
all högre religion väsentliga innehåll, som
skall bilda religionens oförgängliga själ.
Religionsföreställningarnas sanning!
Äfven en redogörelse för denna specialitet är
dock här en för vidlyftig uppgift. Endast
en religiös föreställnings sanning kunna vi
i korthet skärskåda: güdsidéens.
Det är ett frappant drag hos den
höff-dingska religionsuppfattningen att den icke
med nödvändighet binder religionen vid
ett gudsbegrepp. Det finnes enligt
Höffding eri religion utan gud —- ett
uppfattningssätt hvilket säkerligen skall väcka lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
