Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Modern religionsfilosofi. Af Allen Vannérus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODERN RELIGIONSFILOSOFI. 5 I I
sig med de filosofiska världs- och
lifspro-blemen, har väl undgått att erfara en isande
känsla af rådvillhet, nästan hemskhet, då
dessa frågor om »de högsta värdena» och
deras räddning från undergång tränga sig
fram. Endast den i sedvanlig bemärkelse
religiöse tyckes här kunna gifva sig ett
giltigt svar -— sådant det nu är. Men
Höff-dings utväg synes oss förfelad. Efter att
hafva framhållit den naturalistiska tanken
att det »kommer en Tid, da vort
Verdens-system oplöses i et Kaos af Atomer» och
framkastat frågan, hvilken betydelse under
sådana förhållanden hela den världsprocess,
som utspelats, har, hänvisar han till den
lösa möjligheten att atomerna — hvilka då
väl måste poneras vara centra äfven för ett
potentielt psykiskt lif — kunde på ett eller
annat sätt konservera detta, som principen
om värdets oförstörbarhet häfdar. Dock,
kunna våra högsta värden icke räddas på
annat sätt än genom att kastas i själfva gapet
på den fruktansvärda makt, som just
ställer sig i vägen för deras eviga aktualitet,
nämligen det rena naturskeendet, då kunna
de säkerligen alls icke räddas. På
grundvalen af Höffdings dristiga hypotes kunde
man möjligen bygga en tro på alltjämt
blifvande och sig utvecklande nya värden,
men näppeligen på de gifna värdenas
bevarande. Pressar man detta Höffdings
kosmologiska värderäddningsförsök hårdt,
springer det ohjälpligt sönder. Men under
sådana förhållanden synes den konsekvensen
oundviklig, att man icke alls bör uppställa
någon dylik konstanssats om det värdefullas
oförstörbarhet och då icke heller fasthålla
religionen, ens i den modifierade och
förtunnade form, Höf[ding gifvit den, som en
oupphätbar mänsklig funktion. Kort sagdt,
kan religionen icke räddas på annat sätt,
kommer utvecklingen säkerligen att »före
til en Udskillelse af al Religion af
Aands-livet».
Allra ytterst synes Höffding ej heller
vara obenägen att öfverlämna religionen i
vedertagen bemärkelse af gudsreligion åt
förgängelsens öde. Han antyder, att man
möjligen kunde anse, att hans egen
uppfattning af religionen »förer ud over hvad
der med Rette kan kaldes Religion» och
förklarar sig villig att »lade Ordet fälde».
»Vi ere frie og ville ikke göre os til
Ordets Trælle.» Det säges ock: »Værdien
er ikke absolut afhængig af sin egen Be-
staaen . . . Dersom det skulde være det
Godes og det Skönnes Lod at gaa under,
vilde det derför være mindre godt og
skönt?»
Det väsentliga i religionen enligt
Höffding är alltså icke ett personligt
gudsförhållande utan det att det värdetulla i
tillvaron fasthålles i sin rent egna
värdefullhet, utan att återföras till och tänkas
sanktioneradt och konserveradt af en
gudomlig princip, vidare att tron på detta
värdets oförgänglighet upprätthålles med
styrkan af en — trots allt —- aldrig
sviktande vilja att finna, frambringa och
bevara det goda. »Den, som vil arbejde for
»Guds Rige», maa arbejde paa at finde,
frembringe och hævde det Værdifulde.»
Men därigenom utmynnar den höffdingska
religionsuppfattningen ytterst i etik —
»Religionen tenderer til at staa som en
Projektion af det Etiske» —, och den sista
afdelningen i hans bok, som behandlar den
»etiska religionsfilosofien», bildar ett
storartadt och entusiastiskt uttryck för den
sedliga och estetiska idealism, som utgör
den innersta kärnan i hela den höffdingska
filosofien.
Professor Höffdings böcker höra icke
till dem, som man läser endast en gång.
Man drages åter och åter till dem. Än
är det det rent teoretiska innehållet man
har intresse att taga upprepad kännedom
om, än är det den språkliga omklädnaden
som lockar genom sin mångenstädes utsökt
fina utbrodering, än är det den stämning
af djup mänsklig känsla, som väller fram
öfver mången sida i hans både större och
mindre arbeten, som drager. Säkerligen
har Höffding varit en uppfostrare för
mången i våra skandinaviska länder. Och hans
sista bok skall sannolikt verka radikalare
och djupare än någon af hans andra. Ty
det är mycket möjligt, att den skall leda
mer än en läsare bort från religion i
egentlig bemärkelse och därigenom blifva till en
styggelse i deras ögon, för hvilka religionen
alltjämt utgör den ojämförligt viktigaste och
högsta faktorn i vårt andliga lif. Andra
skola däremot glädja sig åt den, därför
att den skall rensa den religiösa atmosfären.
Allra ytterst skall dess värde dock afgöras
genom den kritiska undersökning, som
granskar boken ur synpunkten af de där
lefvande grundtankarnas eg^en sanning. Är
Höffdings kritiska monism verkligen en giltig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
