Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Arnold Böcklin. Af Osvald Sirén. Med 14 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522
OSVALD SIRÉN.
scenen för gladare människor, såsom i
»Den fornromerska vinstugan».
Efter sex års uppehåll i Italien
återvände Böcklin till sin hemstad. Olika
författare veta att förtälja tämligen
stridiga saker beträffande hans
sinnesstämning och lefnadsförhållanden under denna
tid — det är ju naturligt, att
legendbildningen kring den ovanliga
konstnärspersonligheten snart tog god fart.
Medan en talar om de lyckliga
Baselåren, framhåller en annan, att han då
var fylld af våldsam bitterhet och
satiriskt människohat. Utan tvifvel blef han
oftare än förut utsatt för småaktig
spetsborgarkritik, men samtidigt stod dock
omkring honom en liten krets af
hängifna beundrare, som förstodo, att allt
hvad han skapade skedde af inre
nödvändighet. Vända vi oss till hans
produktion från dessa år för att erhålla
exakt besked, kunna vi framdraga bevis
såväl för den ena som för den andra
åsikten. Hans själ svingar mellan starka
stämningsmotsatser. Vi möta uttryck
för den vildaste smärta — »Magdalenas
sorg vid Kristi lik» — och en
stormupp-jagad disharmonisk fantasi — »Dödens
ridt» —, men därjämte få vi lyssna till
solfyllda, friska ackord från den mörke
bardens harpa i taflor sådana som
»Italiensk villa om våren» (Schack-galleriet)
eller den ljusa vårbilden i
Dresdenmuseet, där vi se små amoriner dansa
ringdans öfver blomsterkullen, under det
att två svettiga faunpojkar svalka sig
med vatten ur källnymfens kruka. Så
olika än dessa arbeten äro sinsemellan,
beteckna de dock alla ett gradvist
fördjupande af målarens själslif och
upphöjda, panteistiska naturuppfattning.
Mannen är mognad, konstnären har
funnit sitt eget språk, starkt och klangskönt,
stundom nästan brutalt.
Ända hittills hade Böcklin icke i
nämnvärd grad öfverskridit gränserna
för det: som erkändes godt och riktigt
inom måleriet. Han hade i hufvudsak
följt pleinairismens koloristiska principer,
enligt hvilka lufttonernas nyanser göras
till hufvudsak, dock så att taflan
därigenom icke sönderfaller till en färgkarta
utan tvärtom domineras och
sammanhålles af luftens enhetliga färgstämning.
Men från början af 1870-talet börjar
Böcklin allt mera aflägsna sig från detta
koloristiska åskådningssätt: hans
lokaltoner blifva starkare och mindre
hopsmälta, vid själfva luftmålningen lägges
mindre vikt, och rumsverkan
åstadkommes mera med linjer än med färger. För
ett öga, som vant sig vid de franska
impressionisternas ytterligt förfinade,
diskreta färgackord, förefaller Böcklins
kolorit i många fall rå och tung, men hvarje
opartisk bedömare måste dock medgifva,
att han aldrig i en tafla från nyare tid
sett färg af starkare must och glans. Det
är svårt att säga, hvarifrån Böcklin som
kolorist emottagit de starkaste
impulserna. Stundom kommer man att tänka
på Giorgione och Tizian, stundom åter
pä de gamla nederländarnas, van
Eyck-arnas och Memlings färgstarka bilder.
Hvad han än lärt af andra, har han dock
användt det på fullt själfständigt sätt
och därtill lagt en rikedom af egna rön
samt sin sällsynta förmåga att öfverallt
uppfatta de utpräglade, klara
färgackorden. Af betydelse för denna utveckling,
som gått före och på sidan om den moderna
koloristiska riktningen, voro äfven
målarens långa vistelser under Italiens klara
och soliga luftstreck. Samma
grundprinciper som i Böcklins kraftiga kolorit
genomgå äfven de färgglada
ungrenässansmålarnas verk. Lika litet som
Baselmästaren fruktade Benozzo Gozzoli
eller Ghirlandajo de starka lokaltonerna
och förenklade harmonierna, men de hade
aldrig såsom han tillgodogjort sig
impressionismens betydelsefulla nyvinningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
