Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Arnold Böcklin. Af Osvald Sirén. Med 14 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5i4
OSVALD SIREN.
det förlofvade konstnärslandet, där ban
nu valde Florens till sin egentliga
uppehållsort, ja, i själfva verket blef
Arno-staden från denna tid (1874) hans
konstnärshem: han dröjde där nu i ett sträck
mer än ett decennium och återvände dit
efter blott ett par kortare besök i
Tyskland.
Redan före sin afresa till Florens
hade Böcklin utfört flere taflor med motiv
ur den antika naturmytologien. Likartade
ämnen hafva ju periodvis varit mycket
använda inom målarkonsten, men likvisst
torde det icke finnas någon konstnär,
hvars uppfattning och behandlingssätt
af dessa ämnen öfverträffade Böcklins i
trovärdighet. Hvem har väl målat
ken-taurerna, tritonerna, najaderna,
nerei-derna och alla de andra naturväsendena
med djärfvare kombinationer af djur och
människa och samtidigt med lika
öfvertygande fantasikraft? Såsom jag redan
tidigare framhållit, är Böcklins fantasi
ett äkta barn af naturen, som
underkastar sig alla dess lagar. Han
glömmer aldrig, att äfven fantasien har sin
logik och fordrar exakt motivering;
därför har han exempelvis aldrig målat
bevingade människor; de vingar, som vore
estetiskt tillfredsställande på en tafla,
skulle icke förmå uppbära en människas
tyngd. Kentaurernas och paniskernas
djurkroppar gifva vida mer intryck af
praktisk ändamålsenlighet än ideal
skönhet, nereidernas fenlikt afslutade ben och
tritonernas delfinartade bakkroppar äro
knappast vackra men komma oss
ofrivilligt att tänka på smidiga hafsböljor
och grönslemmiga stenhällar. Alla dessa
mångskiftande, underbara varelser, som
blott äro symboler för elementen,
personifikationer af hafvets och jordens ande,
genomströmmas af en våldsam sinnlig
lifskraft, naturens eget hjärteblod. Vare
sig de hvila i ro, njutande af tillvaron,
eller drabba samman med lidelsefull kraft,
vittna de lika tydligt om sitt kosmiska
ursprung. — Förtroligast synes målaren
känna sig med hafvets invånare,
tritonerna och najaderna, dessa har han
upprepade gånger återgifvit i växlande
situationer, ofta med saftig humor. Som
exempel må nämnas taflan, där vi se en
yppig rödhårig nereid ligga på rygg på
en klippa, kliande helt förtroligt det
stora sjöodjuret på hakan, medan hennes
följeslagare blåser i en stor snäcka till
de händöende hafsvågornas sång
(Schackgalleriet), eller bilden med den lustiga
sjöhästartade, tjocka figuren — en stinn
bryggartyp —, som förgäfves sätter efter
några smidiga nereider, medan en ytterst
uppskrämd liten najad i förgrunden
fångas af en förtjust grinande gammal
triton (München, Pinakotek Neues), flere
andra bilder att förtiga.
Det ser nästan ut som om
lyckovårens allra härligaste blommor nu först
— sedan konstnären på allvar fick känna
sig hemma i Italien — fått kraft att
spira fram i hans sinne. Sannolikt skulle
aldrig de bittra och slitande molltonerna
klingat från hans lyra, om han två
årtionden tidigare fått stanna i det soliga
landet. Först nu vakna alla vårens
känslor inom honom, och han sjunger ut dem
i ljusa, klara och starka hymner. Det
är Flora som spelar, väckande
blommornas genier till lif; de gnugga
vintersömnen ur ögonen och börja sin lustiga dans
öfver fälten. Hela rymdens vida klocka
är fylld af musik, fåglarnas kvitter och
bäckarnas brus och de unga flickornas
sång till mandolinen, då de om kvällarna
samlas i’ lunden för att plocka vårens
primulor. Pan spelar på rörflöjten
bedårande längtanstoner och lockar fram
silf-verpopplarnas dryader.
Men kanske ännu fulltonigare och
konstnärligt djupare än i dessa
framställningar af naturens vaknande lif har
Böcklin återgifvit den unga vårens doft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
