Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Karl XII:s-porträtten. En porträtthistorisk studie af August Hahr. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5/8
AUGUST HAHR.
karl xii ar 17OI. oljemålning ur david von
kraffts atelier, (narva-typen.) A Gripsholm.
blå vapenrock med uppfästade skört och
trekantig hatt, spränger kungen fram på
en galopperande svartbrun häst.
Ansiktet vänder han mot åskådarne. Hästen
känna vi igen från Klöckers bekanta
hästkonterfej på Gripsholm. Denna typ
kopieras af Krafft ännu 1706, som man
kan finna af ett porträtt på Kalmar slott
— »Vår nådige konung till häst — 100
daler». Den andra kan man se t. ex.
på Tidö slott eller i en af David Kock
utförd kopia på Ulriksdal. Här bär den
höge ryttaren en fladdrande lockperuk
samt en röck af kyller och bröstharnesk
— rytteriuniformen af 1697.
Härmed äro i korthet berörda de
porträtt af Karl XII, som uppstodo genom
vår storhetstids berömdaste målare, från
prinsens odygdiga parfvelår till de dagar,
då konungamanteln allt för tidigt lades
öfver hans unga, opröfvade skuldror.
Det intryck de göra är föga starkt. När
man står framför dem och spörjande
söker efter antydningar till de
karaktärsdrag och det individuela uttryck, som i
de Krafftska porträtten träda i dagen,
kan man ej undgå att tycka, att af denne
unge furste i sin strålande hälsa och kraft
kunde ha blifvit hvad som helst — t. o.
m. en Fredrik I. Ungdomsutseendet, i
hvilket visserligen lifserfarenheterna och
den obevekliga naturen med tiden sätta
sina outplånliga spår, erbjuder dock ej
idel indifferenta drag, i synnerhet hos
personer af en viss bestämd läggning.
Och en slät alldagsmänniska var ej Karl
XII. Först med David Kraffts
framställningar af konungen börja porträtten
få verkligt intresse.
Om huru kung Carolus såg ut, skref
samtiden icke sä litet. Naturligt nog
fästes hela världens nyfikenhet vid det
yttre hos den man, hvars underbara
krigsbragder och egendomliga personliga
uppträdande ryktet med sådant buller förde
genom Europa. Låtom oss höra huru
en polsk adelsman utlåter sig därom.
Det var år 1707, just då konungen stod
på sin äras och lyckas höjd.
»Ihre Königl. Majestät von Schweden
Carl XII», skrifver polacken, »sind von
etwas langer Statur. Deren Leib ist
vvegen Travaillen zart gerade ohne alle
Mangel und mit mehr Beist als Fleisch
versehen. Die Haare sind lichtbraun,
die Stirne breit und gross, die Augen
von martialischer Lebhaftigkeit. Die Nase
ist männlich, die Lippen nicht allzu gross,
anmuthig lächelnd, die Gesichte lang
und zierlich, ja, wenn die geringste
Kunst demselben zu Hiilfe käme recht
schön und vortrefflich, wiewohl meinen
Gedanken nach diejenige Gestalt die
aller-schönste ist, vvelche in ihrem natiirlichen
Zustande gelassen wird — — — —.»
Därpå följer ett försök till karaktäristik1.
Dylika beskrifningar, mer eller mindre
värdefulla, finnas flere.
1 Effigies corporis et animi Caroli XII
Sueciæ Regis a Polono Nobili descripta. Anno
1707 (På latin och tyska).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
