Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Karl XII:s-porträtten. En porträtthistorisk studie af August Hahr. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5/8 AUGUST HAHR.
framskjutande näsa och haka och nästan
kinesiskt ställda ögonbryn är liksom en
vrångbild af den Oldenburgska typen.
I de autentiska Karl XII:s-porträtten
kan man spåra hans mest i ögonen
fallande egenskaper.
Det första intryck man får af hans
anletsdrag är oböjlighet. Att söka bryta
ett motstånd hos den mannen vore
svårare än att förflytta berg, tänker man.
Äfven när alla stöd omkring honom falla,
när möjligheterna till den fattade planens
realisering äro nästan inga, viker han ej
från sin föresats. Viljan skjuter öfver
all klokhet och förtänksamhet. Kring
hans panna strålar äfven segervissheten.
En orubblig tilltro till sig själf måste
detta stolt höjda hufvud äga. Den är
en skyddande amulett, som bär honom
genom farliga äfventyr och är orsaken
till mången vunnen seger, där framgång
med vanliga faktorer att räkna med ej
varit att vänta. Men alltid hjälper den
ej. Nederlag och motgång möta, men
i det längsta äro de endast bagateller.
Till sist smyger dock lidandet in i
hans själ, detta lidande som han ännu
knappast känner på Ukraines stepper, inför
åsynen af allt det djupa elände han
samlat öfver sina trognas hufvuden. Han
Töjer en förtviflan, som han ej för sin
omgifning eller sig själf vill erkänna.
Så se vi honom i den sista bilden, den
af år 1717.
Porträtten bära oss äfven vittnesbörd
om något reserveradt och slutet med en
lätt stämning af förlägenhet. Konungen
verkar som afklippt från sin omgifning
och från verkligheten. Han räknade
heller aldrig med densamma. Likt Ikarus
mot solen spände han sina vingar till
hög och djärf flykt och föll, då vilja
och förmåga ej stodo i ett rimligt och
naturligt förhållande, föll för verklighetens
järnhårda korrigering.
Då David Krafft tillträdde sitt ämbete
som kunglig hofkonterfejare tog han
naturligtvis genast i tu med porträtt af den
nykrönte unge monarken. Det blef
emellertid, som förut sagts, endast kopior
och variationer af Ehrenstrahlska bilder
som uppstodo. Emellertid dröjde det
ej länge, innan dessa blefvo antikverade,
och man behöfde en ny.
Konungens utseende undergick en ej
oväsentlig förändring genom perukens
bortläggande och hårets borstande rakt
upp, hvartill kom det ständiga
användandet af den mörkblå vapenrocken med eller
utan ett bröstharnesk. Peruken skall han
ha aflagt först under expeditionen mot
Pernau, berättar oss Nordberg i sin Karl
XII:s historia, och han återtog den aldrig,
oaktadt den tilltagande skalligheten, som
redan 1707 skall börjat visa sig.
Nu uppstår äfven en porträttyp —
den första betydande sedan Ehrenstrahls
bilder —, som visar oss kung Karl år
1701 och några år bortåt. Den finnes
i Sverige i talrika målade exemplar,
utförda ej endast af artister som Krafft,.
Schwartz, Starbus utan äfven af enkla
konstutöfvare, som blott något så när
kunde föra en pensel, liksom den
naturligtvis gick öfver till gravyrens och
träsnittets fält.
Uppslaget till denna gaf en förnäm
dilettant, som ej var någon dilettant alls,,
om man ser saken konstnärligt. År 1701
utförde d. v. öfversten, sedermera
generalen Axel Sparre ett litet
miniatyrporträtt af konungen, hvilket han hemsände.
Det berömdes för sin likhet. Personer
i konungens omgifning förklarade i bref
till anförvanter det vara det hittills bästa
porträttet af Karl XII.
Porträttet — ett bröstbild — finnes
nu i Statens historiska museum. Det
framställer en 20-ärig yngling med de för
Karl karaktäristiska dragen, men ännu
något unga och omogna. Håret är rakt
uppstruket. Han är klädd i bröstharnesk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
