Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Johan Nordenfalk. Af Robinson. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBINSON.
596
mindre än i alla mer exklusivt enskilda
lifsförhällanden; hur han med årens lopp
vann i fasthet och jämnmod och dock
därjämte kunde, när som helst,
identifieras som alltid samme sensitive Johan
Nordenfalk.
För att förstå måste man själf ha
gått samma vackra väg. Jag gör icke
heller anspråk på att förstå. Jag vill
blott här till slut påpeka tvenne
kännetecknande iakttagelser af fakta, en från
det sociala, en från det privata området.
Nordenfalk kom ut i allmänna lifvet
från fullbordade universitetsstudier utan
någon af dessa befallande
specialistkallelser, som för en eller annan lyckligast
rustad magister artium gör
upptäckts-eller uppfinningsfältet till blott ett — och
redan från första dagen gifvet. Han fann
följaktligen ej heller strax sitt arbete.
Men det visade sig, efter några års
förberedande studieresor o. d., att han
omsider besinningsfullt träffat det för sig
rätta, nämligen att, i stället för ett
hy-perförfinadt väljande och uppskjutande,
med mer måttliga anspråk helt enkelt
öfvertaga någon nära till hands varande
vanlig verksamhet, hvarpå alltid är
tillgång för den som vill göra nytta, samt
under ihärdigt sysslande därmed på
samma gång utbilda sin egen duglighet. Och
från det första, öfver de åtskilliga
mellanliggande tjänsteuppdragen, gick hans väg
sålunda upp till allt mer maktpåliggande
värf.
Detta var naturligtvis det enda
riktiga. Men, med kännedom af den
idea-listiske Johan, väckte frånvaron af hvarje
tecken till otålighet på denna
gradpasse-rarbana ej blott beundran utan undran:
hans lynne hade under tiden i stället
blifvit muntrare, klarare, friare!
Och nu min andra faktiska
iakttagelse från hans mer enskilda beröring
.med människor. Lätt sårbar var och
förblef han. De som höllo mest af
honom fingo tillfälligtvis med smärta känna
det äfven på senaste åren, när han
plötsligt, innan man anat något, drog in
känselspröten och sedan för en tid var som
försvunnen. Men hur lycklig såg han ej
ut, när endera dagen missförståndet gått
öfver eller knuffen förlåtits! Och han
använde, framförallt på äldre dagar, ett
hart när ofelbart preventiv mot att så
ofta känna sig knuffad i beröringen med
sina något mer tjockhudade vänner; han
letade ut tillfällen att göra dem godt: dels
att någon gång verksamt komma dem
till hjälp i viktigare hänseenden, dels att
— ack huru ofta! — med det för honom
egna, blygsamma behaget skaffa dem en
stunds oväntadt nöje. Huru som helst,
om sådant företogs mera medvetet eller
— i de flesta fall —■ kom alldeles
spontant: det minskade dock helt visst
antalet af små umgängeskalamiteter.
Jag skall nu sluta. Det är ju icke
utkastet till en biografi jag skrifver. En
sådan torde ej kunna skrifvas på länge.
Ty Nordenfalks offentliga verk äro ännu
för unga, och endast småningom lär man
få reda på vissa af hans nyss igångsatta
planer för mindre uppmärksammade men
behjärtansvärda önskemål, som i honom
funnit en ifrig främjare. Sista dagarna
innan han lades på dödslägret sysslade
han starkt oroad med en af dem, emedan
någon, på hvars biträde han litat, gått bort
straxt före honom. Icke heller är mitt
skriptum en nekrolog med redogörelse
för yttre data. Tidningarna ha ju
tillhandahållit sådana.
Det enda det vill vara, är ett slags
tack för att länge hafva åtnjutit hans
förtroligare umgänge samt en erinran åt
alla i samma tacksamhetsskuld om att
Johan Nordenfalk var en af de
älskligaste, redligaste, bästa vänner vi här i
lifvet känt. Hvem skall ersätta oss honom?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
