Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - I Montenegro. Af Karin Jensen. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
598
KARIN JENSEN.
träden glöda af klarröd blom, och kring
deras stammar virar sig konvolveln med
yppig bladskrud och vaggande,
snöhvita kalkar. Luften är mättad med doft
från blommande akacia och från den
gula ginsten, som bildar praktfulla
färgfläckar i den i alla nyanser skiftande
grönskan. Hvarje häll, hvarje klippblock
är täckt af en yfvig matta af den
frodigaste vegetation, och här och där
forsar fram en skummande torrente.
Men småningom blir växtligheten
mera karg, dess karaktär mindre tropisk.
Träden krympa till buskar, och stora
flak af de hvitgrå, skrofliga sluttningarna
ligga nakna. Euphorbian lyser gröngul,
och höga tistlar nicka med sina borstiga,
röda hufvuden. Risiga björnbärsbuskar
bilda här och hvar ogenomträngliga snår.
En äkta nordisk flora, ormbunkar,
prästkragar, blåklockor och sparsamt
blommande förgät-mig-ej, skymtar fram i
gräset åt solsidan. Allra högst klättra
enbuskar, cikoria och den blåvioletta
eryngium, som breder ut sig i långsträckta
tufvor och vaggar sina höga
blomknippen i den kyliga fjällvinden.
Under oss ligger nu Cattaro;
mystiskt dunkelblå skifta dess fjordar, på
alla håll omgifna af majestätiska berg,
och solblankt glittrar hafvet därutanför.
Den väldiga bergkammen åt väster, som
nedifrån förefaller så skyhög, sträcker ut
sig, buktande och långsluttande, nästan
att förlikna vid den breda ryggen af en
ofantlig hvalross. Men dess höjd
förefaller nu ringa i jämförelse med den
nivå, hvarpå vi själfva befinna oss.
Solen sprider ett sista gyllene skimmer
och färgar de lätta sommarskyarna öfver
nordvästra horisonten i purpur och orange,
innan den försvinner bakom Castelnuovos
udde, och de genomskinligt klara
violetta dagrar, som breda sig öfver haf
och land, fördjupas och intensifieras allt
mer. Bergens skrofliga, skarpa konturer
lösas upp till mjuka våglinjer, som
slutligen smälta samman och försvinna i ett
dunkelblått, disigt töcken.
Fyra timmar ha förgått, sedan vi
lämnade Cattaro; Montenegros gräns har
för länge sedan passerats, men ännu
ligger Cetinjedalen ganska aflägsen. Vi
äro nu inne i den kala, dystra
karst-regionen, och kyliga vindar draga
suckande fram genom dalgångarna. Detta
är ej längre Dalmatiens för oss så
välbekanta berglandskap, dessa oändliga
kedjor af ömsom grönklädda, ömsom i
hvitgrått och tegelrödt skiftande åsar,
som lugnt och majestätiskt sänka sig
ned i hafvet; detta är i millioner
klippblock söndersprängda, ödsliga svartgrå
fjäll, stenrös vid stenrös, nakna branter,
klyftor och stup, ett vildt, stenfylldt
ökenlandskap — imposant, men hemskt.
Och här och där öppnar sig långt inåt
berget ett svart, gapande svalg, med
vattendroppar sipprande från väggar
och tak.
Så ter sig Crna Cora — Svarta
berget — utefter nästan hela sin
utsträckning. Blott på bottnen af en och annan
djup dalkittel ser man jorden rutad af
små åkerlappar, och en jämförelsevis
frisk och lummig grönska omger den
lilla byn med dess mellan träden
framskymtande kyrkspira.
Trafiken på dessa ändlösa
serpentiner — man räknar 60—70 slingor
mellan Cattaro och Cetinje — är icke
stor. De vagnar, som ämna sig till
Montenegros hufvudstad, äro lätt
räknade, likaså de, som tomma vända åter,
och de få fotgängarna, män, som drifva
laståsnor framför sig, och kvinnor med
tunga korgar på hufvudet och de
ständigt arbetande strumpstickorna eller den
svängande sländan mellan fingrarna —
de gå sina egna vägar, rakt utför berget,
undvikande de utdragna bukterna, som
skulle komma dem att förlora alltför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
