Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gunnar Wennerberg, Otto Beronius och Eugène v. Stedingk. Ett par minnesblad med anledning af Gluntarnes femtioårs-jubileum och Wennerberghyllningen i Uppsala den 15 maj 1901. Af L. Alfr. Hedin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L. ALFR. HEDIN.
1858 fick Beronius fast anställning
såsom kassör och kamrerare i Städernas
allmänna brandstodsbolag, hvilken plats
han innehade till 1879, då han både
dekorerades och pensionerades.
För öfrigt delade han sin tid mellan
de glada brödralagen och en del
angenäma familjer, där han så gärna var
sedd och trifdes, omhuldad af fruarna,
hvilkas förklarade gunstling han alltid var.
Från det egentliga utelifvet drog han
sig tämligen snart undan.
Särskildt vore här också åtskilligt att
tala om det vänskapsförhållande, hvari
han kom till konung Karl XV och
hvarom vittnade många värderika minnen i
hans hem.
Om somrarna slog han sig merendels
ned med några gamla vänner på olika
ställen i vår vackra skärgård, där han i
lugn fick ägna sig åt sin kära
fiskesport. Bero var en väldig och mycket
känd fiskare. Många glada episoder
skulle vara att omtala frän dessa
skärgårdsvistelser; men här måste sådant
och mycket annat förbigås. Vänskapen
och gästfriheten kallade esomoftast ut
gamla bepröfvade vänner, bland dem
flere med kända namn och framstående
samhällsställning. Skämtet flödade då,
skrattet skallade, och vackra sånger
tonade i lunderna och vid hafsstränderna.
Ären hade börjat rulla framåt för
vännen Bero, dä erotiska känslor —
som det sades, stammande från en längre
tid tillbaka — uppstego i den nu ett
par och femtio år gamle juvenalens bröst.
Svärmat lite för fruarna hade han alltid
gjort; denna gång blef det på äldre
dagar allvar af, och den ömma lågan
besvarades af föremålet, änkefru Emma
Gunilla Bildt, född Nordblad.
Det var ett minnesvärdt bröllop som
på hans födelsedag den 11 september
1873 firades i Ladugårdslands kyrka,
och märklig var också den fest som
därefter hölls i Lagerlunden och på
Hamburger Börs af de mera förtrogne bland
hans gamla student- och andra vänner,
som öfvervarit bröllopshögtidligheten.*
Sålunda finna vi nu vår vän Bero
såsom äkta man, och flere lyckliga år
hade redan förrunnit, då han, såsom
redan är nämndt, 1879 erhöll afsked från
sin brandstod.
Under denna tid hade dem blifvit
skänkt en liten son, som i icke ringa
mån bidragit att förljufva de lyckliga,
numera icke just så unga makarnas dagar.
Kort efter afskedet lämnade de
emellertid Stockholm Och slogo ned sina
bopålar på ett vackert ställe i Trosaskären,
som hette Stensund.
Där inträffade nu en vacker
bemärkelsedag, en solskensdag, som spelade
in i Beros lif som ett stort minne från
hans forna dagar och för hans
återstående lif.
Den 11 september 1880 fyllde Bero
sextio år, och dagen till ära hade hans
kärleksfulla hustru sökt att från alla hans
släktingar och gamla vänner samla ihop
lyckönskningar i alla former, såsom
sentenser, verser, vänskapsord, teckningar
m. m. och sedan låtit binda ihop dem
till ett fint och vackert album, hvilket
nu som den käraste öfverraskning
öfverlämnades till hennes känslige och
lättrörde man. Samlingen var storartad,
och från så godt som alla då ännu
lefvande Uppsalavänner och andra hade
bidrag ingått. Af mera framstående och
kända personligheter skulle kunna
nämnas flere namn. Jag erinrar mig några
bland dem, såsom landshöfdingarna
Wennerberg och Treffenberg, Themptander,
sedermera statsminister, professor Abelin,
ministern grefve E. Piper,
krigshofrätts-rådet friherre Armfelt, landssekreteraren
* Se utförligare härom i »Svante Hedin,
minnen från hans enskilda och offentliga lif» af L.
Alfr. Hedin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
