Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gunnar Wennerberg, Otto Beronius och Eugène v. Stedingk. Ett par minnesblad med anledning af Gluntarnes femtioårs-jubileum och Wennerberghyllningen i Uppsala den 15 maj 1901. Af L. Alfr. Hedin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L. ALFR. HEDIN.
Midt för näsan på förtalet
sågs kristallen glimma —
intet under! — Idealet
sågs i guldet simma.
Här i midnattstimman ljödo
våra melodier,
oss på säkra vingar bjödo
ljufva fantasier.
Skål för våra glada minnen
»ifrån ungdomsåren»,
Gud ske lof för friska sinnen
och de läkta såren.
Plundrat har oss tjufven Kronos
på af fröjder mången;
mäktar dock ej ta ifrån oss
kärleken — och sången.
Efter stormarna och striden
vinkar vänligt hamnen,
kämpens första lön är friden,
kärlekslönen — famnen.
Gubben ger hvad som kan blänka
villigt åt de unga;
men — hvem f-n kan efterskänka:
älska, dikta, sjunga!
Sjung som förr i brödraringen,
sjung — för lilla gumman!
sjung i nöd och lust — för ingen,
sjung är hufvudsumman.
Sjung ännu på gamla tonen
och håll manligt stången;
genom vänskapstelefonen
hörs då fjärran sången.»
Märkligaste bidraget i albumet hade
dock lämnats från hans gamle vän,
dåvarande landshöfdingen, f. d.
statsrådet Gunnar Wennerberg — Magisterns
hälsning till Glunten, skulle man kunna
säga. Det var manuskriptet till den
första författade Glunten, den som
börjar med »Bror, jag är ledsen vid lifvet,
just jag», utgörande n:o 13 i den utgifna
samlingen och där kallad »Huru
Glimtens svårmod, på ’’ Äplet, skingras af
Magisterns vårfa?itasieri>.
Den manuskriptet åtföljande
skrifvelsen hade följande lydelse:
»Känner du igen de gamla lapparne, mot
hvilka fordom så många gånger våra ögon strå-
lande vändt sig? De utgöra originaltexten till
den första Glunten, som nu, gulblek af
ålderdom och trasig af hård medfart i ungdomen,
men i själ och hjärta oföränderligen
densamma, kommer till sin sextioårige farbror med
hjärtliga, trofasta hälsningar från sin
sextiotre-åriga pappa.»
Den gamle Bero, redan förut djupt
rörd af de många vänskapsbevisen, kunde
vid ett sådant minne och en sådan
hälsning icke längre återhålla sina tårar.
De flödade ymnigt ned frän de
hjärte-goda ögonen och vittnade noga om hans
tacksamma känslor vid tillfället.
Albumet blef för honom kanske hans
värdefullaste minne, och han gladde sig
åt och kom alltid i känslostämning hvar
gång tillfälle erbjöds att för besökande
vänner få förevisa detsamma och
föreläsa ett och annat ur de intressanta
bladen.
I början af 1880-talet lämnade
Bero-nius med sin maka Trosa-skären och
bosatte sig för sin återstående lifstid i
Strängnäs.
Där förskaffade de sig och bebodde
en egen villa, vackert belägen vid
Mä-larestrand, omhängnad af den täckaste
lilla trädgård med högstammiga
äppleträd, krusbärs- och vinbärsbuskar, som
mot höstarna dignade under bördan af
de utmärktaste frukter och bär — men
framför allt strålade där rosor af utsökt
skönhet; och nere vid bryggan gungade
hans gamla fisksump, en gåfva af Karl
XV och äfven den benämnd Glunten.
Hågen för fisksporten hade icke, trots
en med åren tilltagande, medfödd
kräm-pighet i lederna, öfvergifvit vår gamle
vän.
Det var nu till detta hans ålderdoms
Tusculum, som »Magistern» så godt som
årligen vallfärdade för att besöka
»Glunten», då vanligen åtföljd af gamle vännen
landshöfdingen Curry Treffenberg.
Någon gång hade Beronius äfven samlat hos
sig ett större lag af gamla Uppsalavän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
