Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Grannarna. Skiss af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRANNARNA.
Skiss af ANNA WAHLENBERG.
TÄNK, om han skulle kunna göra
dig något riktigt ondt?
Den nygifta unga frun hade
förskansat sig bakom en stolskarm och
stod och höll sin mans hatt bakom
ryggen, för att dess ägare icke skulle kunna
komma undan innan hon talat ut.
Hennes man skrattade.
— Sådana barnsligheter — sade han.
— Tror du att han skulle kunna mörda
mig?
Långsamt och allvarligt böjde den
unga frun tre gånger på hufvudet för
att beteckna, att detta alls icke föreföll
henne osannolikt.
Och så talade hon om att Sofi,
husjungfrun, som var ifrån den trakt
utanför Stockholm, dit hennes nuvarande
husbonde, direktör Klints, nyuppförda
salpetersyrefabrik låg, och där
direktörens fiende, räntmästar Rudbäcks vackra
villa och stora trädgårdar voro belägna,
hade berättat, att räntmastarns lynne
var så häftigt och svårt, att han en gång
sparkat en trädgårdsdräng utför
trapporna, så att denne fått ligga ett hal får på
lasarettet och räntmästarn blifvit
tvungen att betala mycket pengar för att få
saken nedtystad. Det skulle därför visst
inte vara otänkbart att han en gång i
skymningen ställde sig på lur med en
käpp eller en revolver.
— Så mycket bättre! —- Direktör
Klints sympatiska drag förvredos för ett
ögonblick af ett ganska intensivt uttryck
af hätskhet. — I så fall skulle jag få
det nöjet att låta den gamle syndarn få
smaka sin egen käpp. Jag är skyldig
honom åtskilligt för hans fräckhet med
hunden.
— Ja, det är nedrigt — sade den
lilla frun.
Det var allbekant, att räntmästarn
nyligen skaffat sig en stor, lufsig hund,
som han kallat Klint, och att han nu
gick omkring på landsvägarna och
ropade: Klint, din fähund, hvar håller du hus!
Klint, din fähund, vill du nu ha smörj
igen! Klint, din fähund, akta dig bara!
Det var inte alls angenämt att få sitt
namn draget omkring i landsvägssmutsen
på. det där viset.
Men i detsamma flög en annan tanke
genom fru Klints hufvud. Tänk, om
hennes man, som också var häftig,
verkligen skulle låta reta sig och i stället
för att själf råka i olycka tillfoga
räntmästarn något ondt! Kanske bli
anhållen af polisen! Kanske komma på
fästning! Det var också en förfärlig
fara. Det var faror på alla håll.
— Men i alla händelser, Rudolf —
sade hon energiskt — sä förbjuder jag
dig att röra honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
