Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Grannarna. Skiss af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRANNARNA.
665
Gudskelof, tänkte Malin, att hon
ändå erinrade sig sitt flicknamn. Det var
nära att hon i förskräckelsen inte fått
fatt i det.
— Det som är ovant är alltid svårt
— sade räntmästarn. — Men hur kan
någon vara så fräck och stjäla en annans
namn, ens dyrbaraste egendom?
— Ja, är det inte ofattligt —
frågade den unga frun och såg upp med
ett par trohjärtade, klara ögon. — Det
begriper inte folk som vi, räntmästarn
och jag, inte.
— Nej, det har ni rätt i, fru
Landelin. Stäm honom!
— Ja, tänk, om vi skulle göra det?
Hon såg fundersam ut men fick
plötsligt en annan min.
— Nej — sade hon gladt — det
tror jag ändå inte vi göra. Jag är så
fridsam af mig, ser räntmästarn, så det
kan räntmästarn aldrig tro. Om jag finge
tag i honom, så skulle jag bara vara
snäll och vänlig emot honom, så blef
han kanske hygglig tillbaka. Det är
mitt vapen, det, ser räntmästarn.
— Hm . . . sade räntmästaren.
Det lät litet svårtydt det där »hm»,
men Malin trodde i alla fall, att hennes
vackra ord träffat någon hemlig
känslosträng i hans hjärta, ty den blick han
gaf henne var rätt mild, och då de nu
togo afsked erbjöd han sig att följa dem
för att visa en genväg ner till bryggan.
Utanför grinden stannade han
emellertid, ställde sig att hvissla och ropade
dessemellan:
— Klint! lei Klint!
Det stack till i Malin, då hon hörde
sitt namn utslungas på detta något
brutala sätt, och när en stor, gul,
långhårig hund af tvifvelaktig ras kom
fram-lufsande, visste hon icke, för hvilken hon
kände mest vedervilja, hunden eller
husbonden. Men sedan de promenerat
framåt en liten bit, lugnade hon sig.
För att åvägabringa en försoning måste
man själf vara mild och försonlig. Och
hon skulle också vara det.
Hon kände på sig, att hon redan
gjort ett starkt intryck pä den gamle
räntmästarn. Hon hade intagit honom
genom sitt behagliga utseende och sitt
glada sätt, det såg hon på hans små
tindrande ögon. Och bara man väl
flyttat ut skulle det nog inte dröja länge
innan hon var hans förklarade favorit
och kunde linda honom om sina fingrar,
det lofvade hon sig själf. Och då skulle
hennes första bestyr bli att hitta på ett
annat namn ät det otäcka hundkräket.
Närmare bryggan öfverfölls hon
likväl af en smula nervositet.
— Tänk, om hennes man var
därnere!
Han brukade visserligen högst sällan
fara hem så tidigt, men tänk, om . . .?
Hur skulle det gä, om han så här
oförberedt drogs in i de förändrade
förhållandena? Skulle han hinna begripa
hennes vackra tanke och icke förstöra
den på något sätt?
Ahjo, det skulle nog gå bra. Hon
hade ju hittills skött saken så
förträffligt, att hon var riktigt stolt öfver sig
själf, och i rätta ögonblicket skulle hon
nog få en ingifvelse om hur hon borde
handla. Det kanske rent af vore
fördelaktigt, om de bägge herrarna
sammanträffade just nu och blefvo tagna
med öfverrumpling. Fastän litet rädd
var hon ju vid föreställningen om denna
möjlighet.
Nu hade de vikit in på den
staket-omgifna vägen, som ledde ned åt
ångbåten. Halfutspruckna buskar och träd
lutade sig öfver sina stängsel och skymde
utsikten ned till bryggan, men på den
del utaf den, som var fri, kunde hon
icke se en människa.
Gudskelof, han var där icke!
När hela bryggan kom till synes stod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
