Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Grannarna. Skiss af Anna Wahlenberg - Svartsjuka. Efter Sully Prudhomme. Öfversättning af Teresia Eurén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRANNARNA.
667
jag häller. Jag ska nog låta höra af
mig, Ajö, ajö!
Därpå såg ban sig omkring och
hviss-lade.
— Klint, din fähund — skrek han,
— hvar är du? Är du rädd för stryk,
efter du går och gömmer dig? Du har
väl gjort något rackartyg igen, Klint!
Men vänta du, Klint . . .!
Och så gick han sin väg stolt och
rak som en segrande fältherre, med
slängande käpp, ögonbrynstofsarna i vädret
och följd af sin slaf, den kuschande
hunden Klint.
Men ångbåten förde sina passagerare
till staden, och Malin glömde aldrig den
hemfärden.
Aldrig förr under hela deras
äktenskap hade hennes man varit så allvarlig,
stel och kall emot henne. Aldrig hade
hon blifvit så misskänd af honom och
andra. Och efter den dagen såg hon
världen i ett nytt ljus. Den var ännu
icke mogen att ledas af mildhet och
godhet, och hon gaf både sin man och
sig själf ett heligt löfte att hon aldrig
mera skulle bry sig om den, hur galet
det än gick.
SVARTSJUKA.
Efter SULLY PRUDHOMME.
Jag klagar icke. Nej, min sorg skall undertrycka
med våld sin stämmas gråt och blöda tåligt, tyst.
Må gå! Jag unnar dem en sval och torftig lycka,
som diktens ande ej med heta fläktar kysst.
Han äger henne ju — i ro, med stöd af lagen,
fast aldrig från hans mun en bön i ångest gått.
Och han har aldrig känt en kärlek, kallt bedragen,
hvars famn af eld sig sträckt emot en dimbild blott.
Men jag vill vänta lugnt . . . Och sakta skrida åren,
tills lifvets vinter har på allt sin prägel satt.
När ögat blickar stelt och gråa äro håren,
när kinden rynkor bär och leendet blir matt.
Då kommer oförmärkt den stund jag efterträngtar;
om den i saknads dar mitt hopp har stilla drömt.
Då vill jag säga så: Jag ännu troget längtar,
du älskade, tag mot en skatt jag vårdat ömt!
Min kärlek har åt dig sin friska ungdom sparat...
din väna, unga bild med soligt gyllne hår
har ömhet oberörd i hjärtats djup bevarat —
din fägring ger jag dig och dina femton år!
Teresia Eurén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
