Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Heliga Birgittas pilgrimsfärd. Af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
682
ANNA M. ROOS.
ligen äro, att det bästa för hvarje konstnär
är sträng kritik och det farligaste af allt
beundrande sympati. Det är endast
mycket ytliga konstnärer eller de hvilka aldrig
gått igenom motgångens skola som blifva
bortskämda af medgången. Men de flesta
få nog i bittert och oförstående klander
ett tillräckligt motgift för hela lifvet. »Vårt
folk är starkt i att förakta», säger fru Brita.
Och de flesta känsliga naturer ha nog
samma erfarenhet som hon: »En enda fiende
vållar mig större pina än all er vänskap
skänker mig glädje.»
Det är icke ofta en kvinna kan känna
sig tillfredsställd rned en mans skildring
af kvinnligt själslif. Det upprepas ju
troget i hvarje kritik af kvinnoromaner, att
kvinnor sällan äga förmåga att väl skildra
män (det heter t. o. m. ej sällan
klandrande att »det märks att det är en kvinna
som gjort skildringen», ehuru det
naturligtvis ur konstnärlig synpunkt vore ett
det största fel om detta icke märktes);
männen veta däremot troligen icke, huru
föga lyckade deras kvinnoskildringar oftast
synas oss — huru litet de i själfva verket
ha att säga oss om oss själfva, äfven de
som anses som kvinnopsykologer ex
pro-fesso. Naturligtvis kunna det oaktadt en
mans kvinnoskildringar ha sitt mycket stora
intresse: en man skildrar aldrig så mycket
sig själf som när han tecknar kvinnor —
han röjer därvid för en skarpsynt kvinna
stundom kanske mer om sig själf än han
anar. Och af samma skäl borde det ju,
i förbigående sagdt, för männen kunna vara
af intresse att studera kvinnors skildringar
af män. Till en af de mycket få
kvinnoskildringar af manlig hand, som för en kvinnlig
läsare på ett mera direkt sätt hafva ett
verkligt intresse, är Heidenstams Birgitta-skildring
att räkna. Kanske är skälet till att han
lyckats så väl icke minst det, att han ej
bemödat sig om att — såsom en del andra
författare — göra henne i allt så motsatt
en man ■ som möjligt. På det hela röjer
han en välgörande frihet från teorier. Han
har icke varit öfvertygad om att en
snillrik kvinna måste sakna det djupast
kvinnliga —- ömheten, värmen; han har tvärtom
låtit Birgittas storhet först och främst bestå
i hennes starka godhet. Ej heller har han
tagit till det gängse, i tid och otid
upprepade slagordet hysteri för att förklara
alla slags mystiska erfarenheter och det
inre klarseendet. Birgitta är lika sund som
from, lika stark som god.
I boken finnes ännu en annan gestalt,
som tillhör den svenska litteraturens
vänaste kvinnoskildringar: det är Karin med
sin ungdomliga ljufhet och med sin trotsiga
längtan till lifvets lycka, hvilken
småningom, under inverkan af moderns
mäktiga personlighet, af hennes egna stilla
drömmar, smälter hän i en vek och varm
undergifvenhet.
Det skall troligen förvåna mången, att
Heidenstam i denna bok mäktat gifva så
djupa och äkta uttryck åt en själs kamp
i bönen, åt en människas umgänge med
gudomen. Men det förundrar icke den
som lagt märke till huru det redan i flere
af denne författares tidigare verk röjt sig,
att han tillhör dem för hvilka det är ett
lifsbehof att söka en mening med tillvaron
— icke en af dem, hvilka med en
ryckning på axlarna lämna lifsgåtan å sido.
Den vackraste episoden i »Hans Alienus»
är legenden om skuggan på muren med
dess framhållande af ödmjukhetens storhet;
den kanske allra skönaste af hans dikter
är den där han talar om huru han under
stjärnehimmeln i enslighet och i tårar
söker åt sig »förfärdiga gudar»,
»dem jag kan hålla af, när all
min lefnads grafsång ljudar»,
och den icke minst mäktigt verkande
berättelsen — om ock ej i konstnärligt
hänseende fullt på jämnhöjd med de öfriga
stående — i »S:t Göran i draken» talade
i dunkla och starka ord om huru »den
nye guden» måste födas. En religiös
natur — det är icke den som utan
motsägelse antager allt som af traditionen i
fråga om religiösa ting läres, utan den som
af en inre okuflig makt drifves att söka
en mening med lifvet och icke kan nöjas
med den ljumma likgiltigheten, vare sig i
form af indolent skepticism eller af ett
passivt försanthållande af inlärda dogmer.
Tragiken i Birgittas lif är — såsom
redan antydt — i Heidenstams skildring
den, att hon, för att höja människornas
blickar mot himlen, känner sig förpliktigad
att — allt under det hennes eget hjärta
blöder därvid — söka hos dem utrota de
jordiska känslorna. Hon sliter sin väninna
från man och barn, sin unga dotter från
den döende maken — på det att de må
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
