Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur bokmarknaden. Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
685
har uppfångat dessa syner, och de äro
återgifna af en människa, som skrattat åt
det burleska i dem men mest harmats
öfver och lidit med och för dem. Man
får en sak klar, medan man läser boken,
och det är den omsmältningsprocess, som
väntar alla dessa skaror emigrantångarna
släppa i land. Den nya världen har icke
bruk för den gamla världens människor,
de måste i stöpskeden först, såsom Peer
Gvnt, ändras till lynne, tankar och moral,
få det mesta af hvad de lärt sig att
betrakta som guld bortdömdt till slagg och
vice versa, kort sagdt: genomgå ekluten,
som författaren kallar det. Det lyckas
bättre och sämre — bäst för dem som i
likhet med Samuel Wickert kunna lägga
sin knytnäfve i ansiktet på den mötande
hotellagenten och själfva taga hand om sin
kappsäck och sitt öde från första början
— och för somliga lyckas det icke alls.
Det finns typer af bägge dessa slag i
boken, af dem som gä under och dem som
rida ut stormen och flyta ofvanpå.
Mannen i första berättelsen är
främlingen-segraren, som vuxit från sitt gamla
fosterland utan att adoptera det nya,
desillusionerad och föraktfull midt i den rusande
hopen på Clark street. Den lilla hemska
historien En af dem ger oss i fyra bref
ett lifsöde, typiskt för tusenden, som
inbilla sig ha lämnat den gamla människan
kvar i det gamla landet och nu skola
börja lifvet på nytt. Andra skisser skildra
yankeehänsynslösheten, för hvilken en
utnött människa är lump och ingenting annat,
den sega lifsenergien, som icke vet hvad
det vill säga att gifva tappt,
äfventyraren-brottslingen med millionerna hägrande i
bakgrunden, de gamla minnena från
fosterlandet, som gömmas undan i en kammare
med dragkista, gökklocka och kakelugn,
o. s. v.
Allt detta är som sagdt berättadt i en
stark och målande stil. Kompositionen är
mestadels förträfflig; endast historierna om
markis Chevelli falla en smula 1 sär. Både
Per Hallström och Hilma
Angered-Strand-berg ha ju hos oss behandlat amerikanska
motiv, men någon annan likhet med dessa
skildringar än den som betingas af de
närliggande ämnena kan icke spåras i Bergers
bok. Författaren har icke Per Hallströms
öfverlägsna ironi och når honom heller icke
i gripande och stor känsla; jag minns nu
särskildt den mästerliga novellen Vinden
från land ur Reseboken. Han är, ännu
så länge åtminstone, mera den yttre
iakttagaren med hvass och säker blick. Hvad
han gifvit i sina skisser är emellertid
förträffligt, och jag vet icke många debuter
med den konstnärliga mognad som
Henning Bergers. Man har alla skäl att vara
nyfiken på och vänta åtskilligt af hans
nästa bok. B. H. B.
Karl Hedberg: Lifvets salt. Stockholm, Albert
Bonniers förlag.
Det är medelklasslifvets små komedier,
genomsnittsmänniskornas löjliga och rörande
sidor, som ligga bäst till rätta för Karl
Hedbergs talang. Hans humor hör
hvarken till det bländande eller makabra
slaget; den löper genom hans berättelser som
en lugn, värmande ström af medkänsla,
och om han agar, så älskar han på samma
gång. Den godmodiga glimten blir sällan
borta ur ögat. Han står nästan alltid på
god fot med sin andes barn, och hans
trygghet och hjärtlighet meddela sig åt
läsaren. Man blir icke alltid glad i gladt
sällskap, men det mesta af hvad Karl
Hedberg ger oss i Lifvets salt har genom
sin friska ton, sitt öppna lvnne och sin
frihet från allt effektsökeri en ovanligt
välgörande verkan.
Med detta vill jag nu icke ha sagt, att
bokens och författarens uppgift icke går
längre än att blott och bart roa oss. Det
finns mera i samlingen. Inledningsnovellen
Stoftets barn, där författaren syftat
djupast, är ett psykologiskt aktstycke, en
skildring af ett människolif, som kämpat sig
fram till en filosofi, som bär det, och som
med ett ser lidelsen smula sönder
alltsammans och lägga tillvaron öde och utan
möjlighet att genomvandra. Man läser
berättelsen med intresse, men riktigt tag i
oss får den icke. Hjältens lifsfilosofi eller
religion, hur man nu vill kalla det,
öfvertygar oss icke om nödvändigheten för
upp-hofsmannen att dö samtidigt med systemet.
Stilen i novellen trampar tungt, och det
hela är för uttänjdt. Därtill kommer att
reminiscenserna från Geijerstams
psykologiserande noveller äro allt för påtagliga.
— Både själfständigare, bättre berättad och
med fastare linjer står då nästa historia,
Folkskollärarinnan, sann och gripande i
sitt vemod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
