Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Bland gamla porträtt. Några anteckningar från Gripsholm. Af Georg Nordensvan. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
GEORG NORDENSVAN.
stämdt. Holbein skulle kanske ej ha
yttrat sig så välvilligt om detta ansikte,
som Gustaf Upmark gjort i den
instruktiva uppsatsen i denna tidskrift om
»Gustaf Vasas porträtt». Holbein skulle
troligen sagt något om att ansiktet ej
var utfördt, studeradt, endast i sina stora
drag tillyxadt. Den för oss okände
målare, som gjort detta konterfej, var minst
lika okonstladt rättfram som Karl
Knuts-sonsbildens snidare, han kände föga eller
intet stiliseringens konst, men det gjorde
den konstnär, som öfverflyttade detta
porträtt i trä i den bekanta reliefen,
som vi sett i astraksalen. Den har en
höghet i hållningen och en dekorativ
schwung i linjerna, som ej finns i det
primitiva och med ärliga handtverkarögon
objektivt sedda målade porträttet. Jag
undrar om reliefen verkligen är från
kung Göstas dagar — den skärpa, med
hvilken hufvudets modellering är
genomförd tyckes mig hänvisa till en något
senare tid. De båda hufvudena —
hvarandra ganska olika äfven i uttrycket
—-representera två olika utvecklingsstadier
inom porträtteringskonsten, men det är
onekligen en möjlighet, att det är två
samtida konstnärers olika ståndpunkt
som gör afståndet så märkbart de båda
bilderna emellan.
Kung Gösta är ej medeltidskungen,
kyrkans lydige son, pä knä för
himladrottningen. Han står på egna ben —
om äfven en smula knäsvag. Han är
sagans robusta härskartyp, det är i hans
bild något af Gud Fader, majestätisk med
det hvita skägget, en välvillig gammal
vördnadsvärd herreman men som ej är
att leka med, som kan både löna och
straffa. Han är grann, som det anstår
en kung, och stark ser han ut, och ett
väldigt svärd har han vid sidan. På
den lilla akvarellen, som naturligtvis ej
är gjord efter ett epitafium utan snarare
är en fantasi öfver hur ett dylikt kunde
se ut, bär han krona och spira och är
iklädd harnesk — han är där
krigshöf-dingen och härskaren, sådan den
närmaste eftervärlden såg honom.
En skarp motsättning till det
primitiva, sträfva målade porträttet af kung
Gösta, som är absolut fritt från
effekt-sökeri och från hvarje tanke på
åskådaren, bildar den lilla sirligt målade
bilden af Erik XIV, som blifvit tillskrifven
Domenicus ver Wilt och som från
Gripsholm blifvit öfverflyttad till
nationalmuseum. Minst af allt gör denne kung
Erik skäl för benämningen bondekonung.
Han verkar veklig, förfinad, blodlös. Han
står modell med anspråk på att
imponera. Hans ansikte är hårdt och kallt,
blicken svår att fånga. Man har rätt
att tro honom om inbilskhet,
känslolöshet, samvetslöshet och litet af hvarje.’
Han är renässansfursten, som står på
höjden af sin tids bildning men som med
kallt blod leger mördare för att röja
misshagliga personer ur vägen och som
ej skyr att åse hur anklagade torteras i
slottskällarens skräck-kammare.
När man lägger märke till Englands
drottning Elisabets kallt iakttagande blick,
så förundrar man sig ej öfver hennes
olust för att höra på denne för henne
personligen okände och efterhängsne
friare. Det porträtt, som hon enligt
traditionen skulle ha tillsändt honom,
men hvars inskrift »Æta. 30» säger, att
det målades först 1563, då korgen redan
var utdelad, borde näppeligen verka
eldande. Lika stel och trång som den
rika dräkten är, lika stel och tvungen
är jungfrudrottningens hållning i sitt
fodral och lika stelt är uttrycket i
hennes släta, slutna, iskalla ansikte med de
tunna läpparna och den sneda blicken.
Man har svårt att tänka sig denna mask
upplifvad af ett skratt eller ens af en
vänlig blick.
Porträttet, måladt med fin och spet-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
