Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - I helgdagsdräkt. Ur ett bref. Af Juhani Aho
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
JUHANI AHO.
Jag greps af en oförklarlig tafatthet
och osäkerhet inför dessa människor, af
hvilka jag icke kände en enda, ehuru vi
voro sockenbor. Skulle de alis förstå hvad
hela saken gällde? Hade de följt med
händelsernas gång? Visste de öfver
hufvud, hvad det var fråga om ? Hade man
måhända lyckats inbilla också dem, att allt
var bra som det var, att allt motstånd var
fåfängt och att ingenting borde göras?
Jag hade först ämnat utlägga saken
med egna ord, blotta och förklara för
dem de sista händelsernas rätta natur
och ändamålet med underskriften. Men
så beslöt jag låta adressen tala för sig själf.
Jag begynte uppläsa den, stående
vid öfre ändan af det långa bordet.
Husbonden stod vid andra ändan och
folket hade ställt sig längs väggarna som
vid ett läsförhör, männen till höger och
kvinnorna till vänster.
»Bestörtning och sorg — — en
genomgripande kränkning af
Storfursten-dömets grundlagar och dyrbara
rättigheter. -— —»
»Finlands folk har icke begärt någon
lindring i sin nuvarande militärbörda.»
— -— »I den nya värnepligtsförfattningen
förekomma uttryck som utgöra ett
förnekande däraf att det finska folket har ett
eget fädernesland.»–»Finlands folk
kan icke upphöra att vara ett folk för sig.»
Under det jag läste, kunde jag icke
låta bli att då och då kasta en blick
öfver papperet på husbonden midt emot
mig. Han föreföll litet orolig, nästan
nervös, hans drag fingo ibland ett
be-kymradt uttryck; ju längre jag läste, ju
allvarligare och högtidligare orden
klingade, desto svårare tycktes han ha det.
Han for med handen öfver pannan,
tummade om skjortlinningen, rätade på sin
väst, bytte om fot och drog sig allt
djupare in i rummet. Han hviskade
något åt sin hustru, och öfver hennes
ansikte lade sig samma bekymrade
uttryck. Plötsligt vände hon sig mot
dörren och gick ut ur stugan, och
kvinnorna följde henne, den ena efter den andra.
Då jag slutat, upplyste jag de
närvarande om att den, som ville, nu vore
i tillfälle att skrifva sitt namn under
denna adress.
Ingen rörde sig, utom husbonden,
som gick ut genom den öppna dörren,
sägande till sitt folk:
—• Kommen hit ett ögonblick, karlar!
Och de följde alla efter honom.
Detta var således det svar jag fick!
De drogo sig undan, de ville icke
vara med, de hade, också de, smittats af
försiktighets- och undfallenhetspolitiken!
Det återstod väl icke annat för mig
än att samla ihop mina papper och gå.
Men förrän jag hunnit göra det, steg
husbonden in igen och med honom alla
hans karlar och efter dem värdinnan
åtföljd af kvinnorna. Och husbonden kom
fram till bordet och fattade i pennan
och skref sitt namn, långsamt,
omständligt och högtidligt, och de andra gjorde
på samma sätt, först männen, sedan
kvinnorna i tur och ordning. Och de,
som icke kunde skrifva sitt namn, bådo
mig göra det och höllo under tiden två
fingrar på papperet.
Då det var gjordt, kom värdinnan
fram till mig och hviskade mig i örat:
— Han ville inte skrifva med
arbetskläderna på . . .
Men mitt hjärta slog af jubel, ty
redan när de ånyo kommo i stugan hade
jag lagt märke till att de allesammans
klädt sig i helgdagskläder.
Aftonsolen, som ännu sken in i
stugan, tycktes mig nu lysa som en
mor-gonrodnad, och allt mitt tvifvel hade
försvunnit. — —- —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
