Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett nytt uppslag. Af Tom Gründer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett nytt uppslag.
barn af solskensstunden!
Där bitume sitt budskap ger:
Thanalos och blren,
medan cremserhvitt mig ler
likt en dröm om våren.
En hof konsthandlare, som på ett
synnerligen förtjänstfullt sätt verkar för att låta
hufvudstadspubliken få njuta af prydliga
oljefärgstaflor i förgyllda ramar, önskade
få en dikt som kunde leda publikens
uppmärksamhet på hans affär; kommittén, till hvilken
han vände sig, ansåg att ingen vore härför
mera lämplig än herr E. A. Karlfeldt, hvilken
som bekant ägnat en betydande del af sin
vackra talang åt att skildra äldre och
nyare målningar. Herr Karlfeldt, som sedan
ett par månader befinner sig i Italien och
sålunda icke kan ha någon kännedom om
det nuvarande lagret hos herr
hofkonst-handlaren, har emellertid visat stort
tillmötesgående, i det han öfversändt en dikt,
i hvilken han ur minnet skildrar en tafla,
som för några år sedan, i ett par repriser,
var utställd hos bemälde konsthandlare och
väckte liflig anklang bland publiken,
hvadan den ännu torde vara ihågkommen.
Dikten lyder sålunda:
Si, mamsellen, hur hon sitter och ser åt det vida
haf
med en tår i sitt öga så blått.
Ty på hafvet hennes käresta sig en gång bort
begaf,
och därför är hennes öga så vått.
Ack han var så sju sablade styf, hennes vän,
men han kommer visst aldrig mera igen —
nej, han kommer aldrig igen!
Si, mamsellen hon har på sig sin svartaste kjol,
men omkring står den hvita marmorsten.
Där stå sju marmorpelare, som skina likt en sol,
ja, de glimma med ett skimrande sken.
Och kring halsen har hon tyllsjalett, den dyraste
man kan få,
men inte blir hon glad för det, hon suckar:
»Hvarför då?
Ack, hvarföre gaf du dig utta’?»
Si, guitarren, som hon köpte sig att hafva till en
tröst,
si, den ligger tyst i hennes sköte nu,
ty hon sjunger inte mera, nej, hon hafver ingen
röst,
och alla strängar ha gått midt itu;
ja, strängarna gått sönder, men det bryr hon sig
ej om,
hon suckar bara; »Ack, min vän, kom hit igen, o
kom !»
Och på golfvet ligger röda rosors blom — —
Den som känner hr Hjalmar
Söderbergs starka produktivitet skall ej förvåna
sig att höra att han redan hunnit till
kautschukfirman K—ntze & C:o leverera en dikt:
Jag vandrar på moddiga gator;
allting är smutsigt och grått;
grå och smutsig är himlen
och stänker på mig något vått.
Förskräckliga gråa himmel
med ditt beständiga plask,
blyges du icke att stänka
på mig ditt himla-slask?
Jag stiger öfver en rännsten
och märker att lifvet är bosch,
och tänker: Det vore kanhända
en tröst att ha en galosch —.
Vi vilja särskildt påpeka
singularisfor-men i författarens blygsamma önskan; den
synes oss särdeles väl karaktärisera hans.
intelligenta och trötta lefnadsfilosofi, som
så väl vet att det ej är vardt att begära
för mycket af lifvet!
Till en bryggerifirma har herr Albert
Engström lämnat följande dikt, hvilken är
karaktäristisk för den själsaristokratiska
djupsinnigheten hos denne kolingens fader
och dompans faderbroder:
En halfva St . . . byggeriets öl
— och därtill nubben, bracka! kan du tänka —
tag det — det skall dig vida vyer skänka,
ja, du blir rent förvandlad utan söl;
högt upp du lyftes öfver vara’ts göl,
och tusen stjärnor i din hjärna blänka,
och tusen tankevågor kring dig stänka.
Så jag vid Grisslehamn, på enslig köl,
långt ifrån edra dumma tidningsfejder,
på årtor skjuter, bommande på ejder,
ler åt ali världen, småler åt mig själf,
vet mig i universum kvickast vara —
men låter långsamt utför strupen fara
det bäska ölets evigt bruna älf.
Den italienska koloni, som har sitt
stamhåll vid Glasbruksgatan i Stockholm
och hvars medlemmar verka för konstens
popularisering genom att vandra ut bland
folket med gipsbilder efter berömda original,,
har beslutat tillmötesgå ett länge kändt
behof genom att öppna en permanent
utställning af sina varor i en centralt belägen
lokal och har vidtalat Svenska Dagbladets
konstanmälare, som förut visat några deras
kolleger en hos honom sällspord välvilja,
att af denna anledning författa en
versifierad anbefallning af affären. Herr
Hedbergs dikt lyder sålunda:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
