Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - A. E. Nordenskiöld. In memoriam. Af Ernst Beckman. Med 19 bilder - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 o ernst beckman.
ett tal hålla de svenske gästerna
ansvariga för några af J. G. Carlén författade
verser, upplästa någon tid förut vid en
skandinavisk studentfest på
Hasselbacken. I dessa hade den politiserande
skalden bl. a. om Finland yttrat, att det vore
»snart ett träldomens gyllene näste».
Förebråelserna mot studenternas gäster
var mer än det unga blodet kunde tåla.
Nordenskiöld sprang upp på talarestolen,
där professorn ännu stod, och ropade:
»Han talar ej å våra vägnar». Och
därmed hade gnistan fallit, som satte
allt i eld och lågor. Efter detta
uppseendeväckande slut på festen kunde
hvarken denna episod eller talet för
Finlands minnen och Finlands hopp sänkas
i glömska. Generalguvernören, till hvars
öron händelsen nådde redan följande
dag, förklarade, att nära nog
högförrä-deri och majestätsbrott här förelåge, och
vidtog åtgärder för att få saken beifrad.
Den djärfve unge talaren fick på
Frugård genom en af grefve v. Bergs
närmaste män det rådet att antingen genast
resa utomlands eller också förklara hela
affären »bero på missförstånd,
missuppfattning o. s. v.»
Valet var ju lätt för en man med
hjärtat pä rätta stället.
Nordenskiöld reste — och reste till
Sverige.
Där mottogs han med öppna armar
i de frisinnades led. Med män sådana
som Christian Lovén, Harald Wieselgren
m. fi. slöt han vänskapsförbund för lifvet.
Visserligen återkom han följande år
till Helsingfors, vid hvars universitet han
genom kanslersbref från Petersburg
förklarats obehörig att någonsin bekläda
någon som helst befattning. Men hans
afsikt var ej att stanna. Han hade
redan antagit platsen som chef för den
mineralogiska afdelningen vid
riksmuseum i Stockholm. Då han nu sökte
pass för återresan till Sverige, gjorde
vederbörande svårigheter. Han
uppkallades till generalguvernören. Af denne
uppmanad att erkänna och »beklaga»
sitt felsteg, svarade han helt kort: »Das
thue ich nie». Därmed var hans öde
besegladt och Finlands dörr för honom
sluten. Löfte om pass fick han ju, men
på samma gång tillade guvernören dessa
ord: »Sie können von Finland Abschied
nehmen, dafür werde ich sorgen». Som
bekräftelse härpå sändes följande
dag-passet men därjämte förständigande för
innehafvaren att inom fjorton dagar vara
öfver gränsen*.
Och så blef Nordenskiöld för alltid
svensk.
II.
En egendomlig ödets nyck, ett slags
järtecken för hans framtid, lät honom
redan på färden tillbaka till det nya
fosterlandet utstå en dust med isen, som
sedan så ofta sökte göra honom till sin
fånge.
Resan öfver Ålands haf var mycket
svår. Vägen öfver den del, som bär
namnet Skiftet, tillryggalade han pä
skridskor. Det var i slutet af december, och
i sin otålighet ville han ej vänta tills
istäcket var starkt nog. Snart gick han
ned sig ända till halsen. Han svingade
sig upp för att om en stund ånyo få sig
ett kallt bad. Men han lät ej afskräcka
sig. Han fortsatte, och för tredje gån
-gen brast isen under hans fötter. Men
då hade hans envishet vunnit seger.
Ja, den förträffliga finska envisheten
hörde till det andliga arfvegods, som
den nyutnämnde professorn förde med
sig till sin nya verksamhetskrets, där
* Enligt mottagen order vägrade sedan ryske
ministern i Stockholm upprepade gånger att
visera hans pass för besök i hemlandet. Han
förmenades t. o. m. att komma till sin mors
dödsbädd. Förbudet fortfor till dess grefve v.
Berg afgick från guvernörskapet 1862.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
