Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En dag bland venderna. Af Paul Rosenius. Med 6 bilder efter fotografier af L. H. Steffen, Burg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9°
paul rosenius.
De här boende venderna äro kvarlefvor
af den slaviska folkstam, som efter
urgermanerna — vandalerna, semnonerna,
— i fjärde och femte århundradena efter
Kr. togo i besittning Nordtyskland mellan
Elbe och Oder. Allra närmast hafva
de framgått ur den gren af samma
slaviska folk, som under namnet sorber
eller serber bodde i konungariket
Sachsen, östra delen af provinsen Sachsen,
Anhalt, nordvestra Schlesien och södra
Brandenburg.
Spreewald, som tager vid omkring
15 kilometer sydost om Berlin, har en
areal af ungefär 5 kvadratmil. Numera
finnes skog på föga mer än femtedelen
häraf, men ännu i början af 1700-talet
var hela området täckt af urskog. I
detta vildvuxna, svårtillgängliga moras
höll sig den asiatiska hedendomen längst
i kampen mot kors och svärd. Pä
900-talet »kristnades» venderna; men ännu
år 1520 hände det, enligt krönikorna,
att den dåvarande herren till Liibbenau
— ett gods som ännu i dag äger en
stor del af Spreewalds jord — träffade
på några vendiska män, som släpade en
gubbe in i skogen för att döda honom.
Hvarthän med den gamle, frågade han.
Till Gud! Till Gud! svarade venderna.
Till den dag som är har
folkegendomligheten bevarats. Väl har i
områdets utkanter Västeuropa satt sin
kulturprägel på boplatserna, och det
händer redan, att en och annan vendisk
flicka kläder sig i modern stass. Länge
skall det nog ej heller dröja, innan
skolgång och militärtjänst, landsvägar och
järnbanor och icke minst strömmen af
turister, som med hvarje år blir allt
mäktigare, göra ände på Spreewaldsagan.
Men ännu tala venderna först och främst
sitt eget språk, ännu hålles vendisk
gudstjänst i flera af Spreewalds kyrkor,
kvinnorna gå i regel, i helg som i socken,
klädda i sina egendomliga dräkter, och
högtider firas i byar och gårdar efter
gammalslavisk sed. I spinnstugorna
dansar man vendisk dans och berättar
vendiska legender. Och raskänslan är så
motståndskraftig, att man vid sidan af
den preussiska öfverheten i smyg har
sin egen höfding, någon numera till
näringarna nedstigen ättling af de forna
vendiska konungarna, som bland sitt
anspråkslösa bohag gömmer på kronan
och spiran.
Det är min vän filosofen och jag
som en dag i augusti 1901 gifva oss
ut i det lockande obekanta. Den
halfannan timme långa järnvägsresan
förkortas för oss på det angenämaste genom
tvänne unga människor från Berlin, som
äro ute och lustresa. Bror och syster,
säga vi hvarandra, med hänsyn till
ansiktenas släkttycke och förtroligheten i
umgänget. Sandhedarna och
tallplanteringarna därutanför äro icke sköna, men
hon är mycket skön, och så mycket
god ton tillstädjer, hvila våra ögon på
honom och henne, uppriktigt sagdt mest
på henne. Han fattar hennes hand och
smeker den ömt. Min vän filosofen
undergår en mäktig inre rörelse, och det
ser ut af hans min som brakade allt
hans vetande tillsammans inför detta
enkla naturfenomen. Det är inte syster,
säger han. Nej det är inte syster, säger
jag och ler.
Hvilket fält för psykologer — och
psykologer vilja vi vara en smula både
filosofen och jag. Han har rakad
öfverläpp, alltså präst eller aktör. Vi rösta
för aktör, eftersom hans sätt är så föga
teatraliskt. Han lägger sitt lockiga
hufvud mot hennes skuldra, trohjärtadt som
ett barn, tacksamt som ett barn. Han
fäller ned ögonlocken öfver de stora
pupillerna, det är som ville han försvinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
