Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En dag bland venderna. Af Paul Rosenius. Med 6 bilder efter fotografier af L. H. Steffen, Burg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9° paul rosenius.
de näckrosor öfver till oss och följa oss
sedan för att skörda den pekuniära lönen
för sin välvilja. Så komma vi ut i mera
öppet land. Och mellan alar och
silf-verbladiga pilar se vi Spreewalds vida
ängar med sina »Heuschober», de
päronformiga höstackarna, upplagda på
pål-verk med hänsyn till höstens
öfversvämningar.
Träden börja äter stå tätare,
stränderna få stödjeverk af pålar och bräder,
och lukten af ladugårdar tränger till oss.
Landtliga längor visa sitt bjälkverk eller
sitt korsvirke där vi ljudlöst glida fram,
och ankor simma invid stränderna. Vi
äro i Lehde, i Spree-Venedig, en liten
by som sex århundraden skola hafva
lämnat oberörd, med samma lif därinne
i de stilla gårdarna, mellan hvilka floden
skickar sina armar.
Naturligtvis har man icke försummat
det lysande tillfället att hit förlägga ett
litet värdshus. »Zum fröhlichen Hecht»
är också den mest förtjusande lilla krog
i världen. Agaren är tysk —
öfverhuf-vudtaget innehafvas samtliga värdshus i
vendernas landamären uteslutande af
tyskar. Men han har byggt sin gård i
gammalvendisk blockhusstil, och han har
troget inredt den efter samma mönster,
med bjälkar i loftet och tallrikar och
sejdlar rundt om väggarna, ljusstakar med
olja o. s. v. På gårdsplanen äter man,
under den solbeglänsta himlen, table
d’hote eller à la carte, dricker öl eller
vin, betjänas af flickor i vendiska dräkter
och har den rikligaste tillgång på
An-sichtskarten.
I den angenämaste stämning gå vi
åter i vår kanot, och snabbt och jämnt
glida vi fram som förut, tack vare vår
förares högt uppdrifna stakningskonst.
Vi lämna bakom oss de små
poppelom-susade gårdarna och trädgårdarnes
sol-sickor, zinnior och Phlox. Vi fara genom
melonland med kolossala frukter, genom
pepparrot och morötter. På små
sidokanaler flyta näckrosor bland solstänk
pä gyllenbrunt vatten. Allt tätare samla
sig fackelrosorna omkring oss,
vattensyran räcker upp sina kraftiga
bladskif-vor, och väldiga umbellater spänna ut
sina blomflockar som bjöde de till att
skydda oss mot solen. Här och där
möta vi korsvägar med vägvisare på
stränderna. Men vi gå rakt fram genom
Wehrkanalen, gräfd snörrät upp mot
stora Mutnitza, som på en lång sträcka
bildar södra gränsen för skogsområdet.
Kanalens höga stränder spegla sina
alar, sitt vide och sitt frodiga gräs och
gökblomman, som från ängarna
därutanför dragit ned mot åbrädden, allt speglar
sig dallrande i det gråbruna, krusade
vattnet. Men i midtlinien löper, sä långt
man ser, en himmelsblå strimma.
Grässtrån, tappade från någon
lastbåt, ligga och drifva med strömmen,
och öfver den grunda bottnen kilar
småfisken. En glittrande slända styr tvärs
öfver kanalen, och skuggorna af fjärilar,
hvita och svarta, slingra genom vattnet.
Det glimmar smörgult af ranunkler bland
gräsets virrvarr, myntan står med
gråvioletta toppar, och vallörten bär på
sträfhåriga stjälkar hvita eller blekblå
blombägare. Bladen rassla däruppe i de
höga, glänsande popplarna, och det frasar
och det porlar sä fint under båtens för,
som skjuter på med fart, medan vår man
står tyst och stakar.
Nu löpa vi in i skogen; det är endast
alar så långt in man ser, höga och
väldiga, med friska, gröna kronor och
solstänk på de raka, laffläckade stammarna.
De gå ända fram till åbrädden, där deras
rötter blottats, och hänga ut öfver vattnet
som knippen af ormar. Inne bland
stammarna växer gräset högt, brännässlor
och umbellater stå jättevuxna i
urskogsdunklet, humle tränger uppåt stammar
och grenar, guldblommig kärr-Senecio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
