Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Gatloppet. En scen af Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
sväljning mellan orden ibland. — Jag
har — jag har haft att göra med min
packning, och för resten . . .
Tungan slog slint. Hon strök
nervöst öfver håret med en hastig, halft
omedveten gest, som man kunde se att
hon brukade använda, gjorde ett kast
med hufvudet och fortsatte, vänd mot
spetsmössan:
— Jag vet inte hvad mamma menar
med att tala om de där fyra åren. Jag
vill annars minnas, att jag är född här
och har lefvat här hela min barndom.
Spetsmössan darrade. Repliken låg
på läpparna, men häftade sig fast och
snörde ihop munnen till en enda rynka.
Här tarfvades undsättning. Nästa man!
En tung herre med gräblondt
helskägg och uppstruket, tofvigt hår, som
ockuperade en gungstol på andra sidan
om bordet, föll in med en malmfull och
tränad basröst:
— Kära Ester, du borde uppskatta
det finkänsliga i att din mor inte vill
påminna dig om i hur stor obligation du
verkligen står . . .
— Står jag i obligation för att jag
är född? -— insköt Ester snabbt, och det
fanns de som trodde sig varsna
skymten af ett leende kring hennes mun. Men
hon sänkte genast hufvudet igen och
började nästan skamset fingra på sin
klockkedja. Hon hade kommit för att
ta emot stötarna, icke för att parera.
Bäst att blunda under slagen och
ideligen tänka på, att det snart skulle vara
öfverståndet.
Herrn med helskägget knackade
förargad på sin snusdosa. Han kände sig
knuffad ur tankegången och hittade icke
tillbaka till fåran. Så lade han
mödosamt benen i kors och resignerade.
En spenslig och medelhög
trettiårs-man, som suttit och snurrat sina
mustaschspetsar kring pekfingret, flög nu i
knakande fart upp ur en soffa och började
marschera längs den hvita gångmattan.
Han höll händerna i byxfickorna, sköt
upp axlarna och stampade klackarna
hårdt i golfvet. En helig brodersvrede
lågade i hela hans varelse och tände
skiftande flammor på hans panna.
— Sådana som Ester borde aldrig
få gå lösa, det är min åsikt. Här går
hon så lömsk och inbunden och stillsam,
och det ser ut som om det vore ali
right och man skulle få lia det fredligt;
men ett tu tre far en liten led djäfvul
i henne och . . .
— Så, så, så — varnade någon med
en nick mot herrn i gungstolen. — Tänk
på att farbror Hans är med!
— Präster är väl också människor —
vidtog den vrede brodern med ökad
hetsighet. — Till och med en ärkebiskop
skulle bli frestad att svära långa rader
vid ett tillfällelTom detta. När ens
köttsliga syster, som man alltid har varit
hygglig mot, åtskilligt mer än hon är
värd, från den enp. dagen till den andra
får för sig att d†a i väg med en
främmande mansperson . . .
— Främmanàe?
Den mest ursprungliga häpnad låg
koncentrerad i c etta utrop, som kom
från Ester. Hon hade rätat upp sig
och vändt sig helt mot den vrede
brodern. I nästa ögonblick kände hon det
som en lättnad, att de gjorde sig
löjliga. Så blefve det mindre svårt att slita
sig lös.
Brodern ryckt? till och tvärstannade.
Sedan körde han hakan mot bröstet och
återtog sin karaktärsfasta vandring längs
den hvita gångmattan, där hans klackar
hade tryckt halfrynda märken.
— Tja, nåja, hvad skall man säga?
Direkt främmande är kanske för mycket
sagdt. Eftersom du nu en gång är gift
med honom, eller rättare har varit det.
Men du — han blef stående midt
framför henne och märkerade orden med re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
