Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Gatloppet. En scen af Klara Johanson - Lyriska kåserier. Af Olov Lundgren - Sursum corda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
hör till de utomstående och endast kan
på måfå bygga upp en förklaring på de
invigdas mysterier?
Hon reste sig och tog hjärtligt hans
hand.
— Tack för de vänliga orden — i
alla fall!
— Det är tid att fara — fortsatte
hon högre och säkrare, i det hon raskt
gick fram mot gruppen kring bordet —
Alin man väntar nog med vagnen vid
det här laget.
Ett förvirradt tumult blef följden af
detta tillkännagifvande. Spetsmössan
tappade glasögonen och grep skälfvande
tag i länstolens armstöd, prästen for med
ungdomlig ifver ur gungstolen, så att
snusdosan slamrande flög mot bordsfoten,
brodern och svägerskan störtade fram
ur sina respektive hörn. Det var som
om ett plötsligt och hemskt budskap
hade slagit ned ibland dem, som om
ingen af dem någonsin anat, att detta
skulle inträffa.
— Barn, barn, går du ifrån oss? —
kved spetsmössan upprörd och blundande.
— Kära Ester, är det — är det
meningen? — bullrade basstämman.
— Tänk inte för ovänligt på oss —
anhöll svägerskan reserveradt och med
en taktfull öfvergång till en blidare
tonart.
Men den vredi; brodern strök henne
tafatt öfver armen och hviskade:
— Lilla Essie, lilla Essie, det var
inte så menadt . . .
— Nej visst, nej visst, men jag får
skynda mig nu, jag skrifver sedan, jag
går ju inte till schavotten, låt oss göra
det kort. Vi träffas ju igen, när ni
själfva vill.
Hon distribuerade kyssarna och
handtryckningarna i flfmg för att icke hinna
sjunka ned i någon känslosam stämning.
Det kostade henne likväl ett visst
bemödande att hälla fast vid sin klarsynta
uppskattning af de[n i ett ögonblick tända
familjekärlekens värde. Ingen hade kastat
sina vapen, men de unnade sig en liten
hvila. Att fäkta oafbrutet är så
tröttsamt, särskildt när man hugger i luften.
Den reslige he rrn med martyrteorien
följde henne ut och hjälpte henne på
med reskappan, högtidligt som om han
bredde bårtäcket öfver ett lik, och skred
med begrafningssteg efter henne nedför
trappan.
En man stod och stampade i gatan
bredvid den väntande vagnen. Han
nickade gladt åt her ne, när hon trädde ut
genom porten, och vid lyktskenet, som
föll rakt på hennes ansikte, skönjde den
allvarsamme herin, att offerhypotesen
kräfde omarbetning.
>00-
lyriska kåserier.
Af OLOV LUNDGREN.
SURSUM CORDA.
Det är visserligen sörjdt för att träden
ej skola växa upp till himmelen, men de
böra ej därför låta sig afskräckas från
att sträcka upp sina grenar mot solen
och utbreda sina kronor i dess ljus.
Upplyften, o människor, edra hjärtan,
nedertryckta af småbekymrens tyngande
blodvåg! Öppnen dess tillbommade
portar och mottagei himlarnas välsignade
skönhetsskänk! Höjen hjärtan och händer
mot de seglande skyarnas skönhet och
de höga ljusens tröstande klarhet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
