Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Teatersäsongen. Af Tor Hedberg. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 12
tor hedberg.
Fot. H. Hamnqvist.
HERR SVENNBERG SOM STEENSGÅRD I »DE UNGAS
FÖRBUND».
gårds roll gaf hr Svennberg ett förträffligt
prof på sin säkra och behärskade,
grundligt genomreflekterade konst. Den yttre
figuren var karaktäristisk, utan ali
öfverdrift i oförskämdheten; svadan, de stora,
öppna gesterna, växlingen af sluskighet
och elegans, allt efter som omgifningen
tryckte sin stämpel på honom, voro alla
säkert iakttagna och återgifna typiska drag.
En del af kritiken anmärkte, att Steensgård
saknade den försonande naiviteten, en
anmärkning hvari jag dock icke kan
instämma. Det finns ingen anledning att taga för
ömsint på denna figur, som är af
författaren upplagd till afstraffning. Hr Riego
hade i Almlöfs stil och anda skapat en
förträfflig Daniel Hejre och hr Eliason en
karaktäristisk, drastiskt utförd Aslaksen.
Därefter följde »Det otroligaste», ett
sagolustspel af Karl-Erik Forsslund, som
endast ett par gånger lyckades hålla sig
uppe på spellistan. Dess öde var förtjänt,
om det äfven var hårdt för den annars så
sympatiske författaren, och detsamma kan
sägas om Strindbergs »Engelbrekt», som i
början af december afgick med döden efter
endast två föreställningar. Ett sådant
missbruk med historiska ämnen och lätthet att
skrifva — man kan knappast säga författa
—, som det Strindberg under de senaste
åren gjort sig skyldig till, måste också
hämna sig; likaså teatrarnas kritiklösa
antagande af hans stycken efter de första
framgångarna med »Folkungarne», »Gustaf
Vasa» och »Erik XIV». Man har här en
slående illustration till mitt i inledningen
till denna artikel framställda påstående om
våra teaterdirektörers slafveri under
konjunkturerna. Hr Eliason visade som
Engelbrekt mycket beaktansvärda möjligheter
äfven för det allvarliga dramat, om han
äfven ännu gärna faller in i en
konventionelt patetisk ton.
Mellan dessa båda niter i det
dramatiska lotteriet kom en jämförelsevis vacker
vinst med Sudermanns »Midsommareld».
Det var ett som alla Sudermanns dramer
sceniskt mycket verkningsfullt stycke, som
gaf allt hvad man kunde begära af fast
teknik, säker iakttagelse, god
karaktärsskil-dring, öfvervägande enkel och naturlig
dialog och som endast svek i ett afseende: den
skaldiska ingifvelses Men Sudermann är
nu en gång icke någon stor skald, endast
en mycket skicklig, drifven, på sitt sätt
redbar dramatiker. Dramat spelades
mycket väl, med en förträfflig sammanhållning
af krafterna och en väl träffad ton öfver
det hela. I hufvudrolerna presterade fru
Sandell och hr de Wahl ett godt och
samvetsgrant arbete, och fröken A. Torsell
väckte uppmärksamhet genom sin fina och
naturliga framställning i en ung flickas roll.
Som gäster å denna scen hafva
uppträdt fru Dybwad och fru Wiehe-Berény.
Fru Dybwad spelade först ett antal gånger
i Björnsons »Over ævne», hvarmed hon
afslutade förra vårens gästspel, samt sedan
den unga flickan i Max Halbes
»Ungdom». Af alla de roler, i hvilka fru
Dybwad här uppträdt, var detta den, i
hvilken hon visade sig minst till sin fördel:
hennes teknik framträdde här utan det
djupa själsinnehåll, hvarmed hon annars
adlar sina uppgifter, och verkade därigenom
i början ansträngd. Först i den tragiska
upplösningen växte hon och blef åter helt
och fullt sig själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
