Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Teatersäsongen. Af Tor Hedberg. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 12 tor hedberg.
Fot. Ferd. Flodin.
FRÖKEN LUNDEQUIST SOM TORA PARSBERG I
»PAUL LANGE OCH TORA PARSBERG».
beklaga är detta forcerande af ett stycke,
som erbjuder så stora och så ansträngande
uppgifter. Det är, synes det mig,
fullkomligt oskäligt att tvinga skådespelarna
att kväll efter kväll uppträda i roler,
fordrande icke blott en teknisk behandling,
som tac.k vare träningen lätt nog kan
presteras, utan äfven en själskrafternas
an-spänning, som måste trötta och slappa. —
Att utförandet, trots detta, hållit sig uppe
på den höga nivå, jag efter ett förnyadt
åhörande kan konstatera, är i hög grad
hedrande för skådespelarna och visar bättre
än något annat, med hvilket intresse de
ägnat sig åt sina uppgifter. Men det be-
visar intet till förmån för systemet, —
systemet är dåligt och måste i längden verka
konstnärligt förslappande. Att en fars, ett
utstyrsel stycke, som så att säga lefver på
konjunkturens nåd, på det utsålda husets
hypnotiska inflytande, på detta sätt blir
uttröskadt, det må nu så vara — skadan
däraf är att den goda repertoaren för en
tid blir alldeles undanskjuten —, men att
behandla en verkligt konstnärlig succés på
samma sätt är alldeles oförsvarligt. Och
om repertoarens fattigdom tvingar därtill,
så är repertoaren illa skött, — som sagdt,
systemet är på tok.
Björnsons politiska drama är, med sitt
djärfva och dock så konstnärligt finkänsliga
grepp midt in i lifvets aktualitet, i sin
koncentrerade och dock så rika
formgifning: en själfull, tankerik, af lifvets högsta
jubel och djupaste ångest skälfvande dialog
mellan tvänne till personlighet utvecklade
människor, ett ögonblick afbruten af
hopens tanklösa och råa skrän, ett af
samtidens yppersta verk. Och det utförande,
som kom det till del på Svenska teatern,
måste betecknas som det bästa och mest
helgjutna, vi här i Stockholm på länge
bevittnat. Det sätt, hvarpå hufvudrolernas
båda innehafvare, fröken Lundequist och
herr de Wahl, trängt till botten af sina
uppgifter, fattat det väsentliga däri och
därifrån utarbetat gestalterna till hel och
full individualitet, samt, icke minst, det
sätt, hvarpå de här vid lag samarbetat med
hvarandra till ett helhetsresultat, ställer
deras prestationer på höjdpunkten af
samtida svensk skådespelarkonst. Men äfven
flera af birolerna fingo ett mycket godt
och karaktärsfullt återgifvande, och tonen
öfver det hela, stämningen, stilen var väl
träffad och säkert bibehållen, möjligen med
användande af något för starka färger och
grofva konturer i den andra akten.
Jag har i denna min uppsats ansett
mig hafva anledning att ett par gånger
taga våra respektive teaterdirektörer för
hufvudet. Jag är lifligt öfvertygad om att
de betrakta det som orättvisa och att de
vilja hänvisa på å ena sidan mycket stora
svårigheter, å andra sidan rätt
aktningsvärda resultat. Däri må de hafva rätt,
och det har icke heller varit min mening
att häckla, snarare då att egga. Jag har
nämligen den bestämda uppfattningen, att
våra teaterförhållanden för närvarande er-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
