Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ur bokmarknaden - Af K. E. F. - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 70
k. f.. f.
ningsbilder och fantasier» — samt »På
forskningsfärd». Alla med en prägel af
lätt och raskt gjord skiss, nedkastade under
författarens talrika — eller som det nästan
förefaller, ständiga och litet oroliga —
färder i vildmarkerna, på jakt efter djur
och äfventyr och »antikvaria», under
studier af folklif och njutning af himlens och
jordens skönhet.
Det är till största delen rena
reseskildringar som fylla boken. Ofta verkande
uppsats snarare än vitterlek; de skildrade
färderna ha varit ansträngande och
tröttsamma, och stundom väl omständligt
berättade bibringa de då också läsaren
samma känslor. Men de ha äfven varit
rika såväl på kulturelt värdefulla rön och
upplefvelser som på äfventyr och spänning
— hvilket senare isynnerhet gäller om resan
genom de ryska urskogarna —, och då
följer man med intresserad och otröttad.
De bästa och vackraste bilderna finnas
dock i afdelningen »Skisser,
stärnningsbil-der och fantasier». Där finnas de
präktiga skildringarna af de två lappflickorna
Nassja och Magga, den af enkel, äkta
känsla fyllda dödsrunan öfver lapphunden
Sjapp (»In memoriam»), den kraftigt roliga
historien om de två finska forstmästarnas
studieresa öfver svenska gränsen —- hvilken
studieresa ej blef något annat än ett »mera
grundligt jättesnöfvel». — Där finns den
fint förtaida berättelsen om »Gåsungarna»,
den vackra norrskenssagan från Karelen,
de två utkasten »Tandläkaren» och
»Vargspår» — båda burna af harmfull sorg
öfver alla inkräktare och sköflare — samt
den storstilade, stämningsstarka prosadikten
»Prinsen af Nordan», utan fråga hela
bokens pärla. —
Till slut endast ett ord om själfva
språket. Författaren bereder sin läsare
ofta glädjen att träffa på gamla präktiga
inhemska ord och talesätt — sådana som
vidfaren, vänslas, m. fi. Men hvarför
grumla denna glädje — hvarför skämma
och motarbeta denna sin egen vackra
sträfvan genom att blanda in fullkomligt
onödiga, i vårt språk icke insmultna, och, må
vi hoppas, aldrig insmältande främmande
uttryck? Tilldömes: »en direkt recipient
af allt det outsägliga» — »förutsatt att
man tenderar åt det gränslösa» — »man
hörde bjällerklang intonera i stormsvallet»
-— och många flere dylika. K. E. F.
Maria Rieck-muller: Mellan haf och fjäll.
Stockholm, C. & E. Gernandts förlagsaktiebolag.
Det är icke bara för våra finansmän
Norrland står som framtidslandet. På de
sista åren har också litteraturen fått
väderkorn af allt som kan finnas att bearbeta
däruppe, och en ny miljö håller på att
förvärfvas åt folklifsskildringen. Pelle
Molin var upptäckaren. Han hann ju
knappast med mer än några fragment, och hans
lefnad själf blef ett. Men i dessa fragment
fanns så mycket af eldsjäl, att de tryckt
en prägel på ett helt gebit af vår
belle-tristik. Ingen af hans efterföljare har
hittills nått honom, där han står högst, i
vildmarkspatos och kärf, förbittrad humor;
men flera bland dem äro talangfulla och
talangfullast kanske Maria Rieck-Müller.
Som författarinnans föregående bok
»Fjällbyfolk» spelar Mellan haf och fjäll
i öfre Norrland. Det är en stor areal, och
den gömmer inom sig natur- och
folklynnesmotsättningar af skarp och
egendomlig art. Hafvet fostrar sitt folk och
fjällvidderna sitt; det är två släkten, som aldrig
riktigt förstå hvarandra, och på botten hos
hvart och ett finns någonting, som icke låter
omplantera sig i främmande jordmån. Där
en omplantering skett, hämnar den sig förr
eller senare. Detta är nu bokens tema,
och tragiken i de bägge människoöden
den skildrar ligger här i motsättningen
mellan två andliga klimat. Som
representant för det ena står Eskil, »fjällpojken»,
hemma på vidderna och i skogarna, och
för det andra hans trolofvade Majken,
»sjöjungfrun», för hvilken hafvet är lifskällan,
den hemligt sugande makt i själen, som
ingenting kan rå på. Hon flyttar öfver i sin
nya omgifning och söker döfva rösten i
sitt inre, hon har kärleken till hjälp i
kampen mot sig själf; allt är förgäfves. Det
blir ingenting annat kvar för henne än
att bryta sönder sitt lifs lycka för något
som hon icke vet om det är lycka eller
olycka, bara att det är starkare än allt
och kräfver allt.
Denna berättelsens fabel är inramad i
en hel räcka kraftiga och vakna studier
af folklif, och naturmålningarna ha på
många ställen glans öfver sig. Författarinnan
kan sitt ämne och det är en långt ifrån
vanlig berättartalang. Man kunde önska
en mindre skarpt genomförd symmetri i
persongrupperingen. Nu stå kustlandet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
