Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Anders Fryxell. Af L. M. Bååth. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l. m. bååth.
234
och offentliga arkiv samt utländska arkiv
i Dresden, Köpenhamn, Königsberg,
Warschau, Wien, München, Brtissel,
Hamburg m. fl. ställen, visserligen mer eller
mindre gifvande, så torde jag hafva yttrat
mig nog om Fryxells vidtomfattande
källforskningar och oerhörda flit. Oaktadt
allt som blifvit tryckt, torde Fryxells
arkivsamlingar likväl hafva åtskilligt att
bjuda våra häfdaforskare.
Vi hafva sagt, hvarför vi icke önska
agera akademisk tuktomästare mot den
folkskald vi i det föregående obetingadt
beundrat. Utan kritik vore det likväl
oriktigt att afsluta denna korta teckning
af en i sitt slag stor man.
Historieforskningen frestade att gå pä djupet och till
afstängdhet från det ute i världen
pulserande konkreta lifvet, och den en gång
frodiga diktarefantasien lefde ej längre
sitt ursprungligen så friska lif. Man har
vanligen brukat sätta den sjunde delen
som råmärke mellan Fryxells folkliga och
hans vetenskapliga skriftställeri. Denna
traditionela gräns är godtycklig, om
därmed afses att draga ett tjockt streck öfver
den därefter följande produktionen. Det
är icke så lätt att säga, hvilka delar äro
folkböcker eller icke. Ty Fryxell gick
ej öfver från den ena ytterligheten till
den andra. Tvärtom, han gjorde en
kompromiss mellan berättelseformens
lösryckta perioder och det vetenskapliga,
genetiska framställningssättet, hvilket allt
mera tager öfverhand, dock aldrig
fullständigt. Ingen kan tjäna två herrar,
men Fryxell sökte tjäna både den olärde
och den lärde. Därför kunde han icke
vinna bifall från någondera sidan.
Förklaringen till en dylik utveckling
af Fryxells författareskap ligger i hans
skaplynne. Till sin natur var Fryxell
den födde berättaren, men icke den
spekulative teoretikern. Han hade alldeles
ingen smak för ett filosofiskt
betraktelsesätt af en fortgående utveckling. Det
måste vara en historikers uppgift att
ådagalägga hvad som har händt, äfven
0111 denna utveckling icke motsvarar hans
politiska ideal. Häfdaforskningen har,
kort sagdt, ingen annan själfständig rol än
att förklara de orsaker, som åstadkommit
det faktiska tillståndet, och äfven om en
dylik förklaring aldrig så noggrant
kontrolleras af det rikaste källmaterial —
såsom alltid bör ske —, så måste dessa
objektiva förklaringsgrunder likväl
sammanfogas medels mänsklig tankekraft och
därför behäftas med mänskliga fel och
brister. Denna kombinerande metod äger
alltid en filosofisk innebörd, hvilken må
äga olika form hos olika historiska skolor.
Men Fryxell var icke någon evolutionist.
Äfven om han måste erkänna
allmängiltiga fakta, inlåter han sig icke alltid på
en undersökning af deras orsaker,
kontrollerad af källornas vittnesbörd. I
stället bedömer han det för handen varande
tillståndet enligt sin subjektiva uppfattning
om hvad som efter hans mening är
moraliskt eller politiskt riktigt. Följden
häraf är tvåfaldig, ty i hans historia
saknas dels den historiska utvecklingstråden,
dels den objektivitet, som grundar sig
på skäl och bevis.
Dessa brister äro så fundamentala,
att nutiden väl ännu mindre än Fryxells
samtid kan tillerkänna hans verk den
vetenskapliga betydelse, hvarpå Fryxell
gjorde anspråk. Man har kallat Fryxells
uppfattning »flack och ohistorisk», och detta
är otvifvelaktigt riktigt, om man tager
hänsyn till att vissa ledande grundsatser,
af hvilka Fryxell besjälades, till den grad
voro uttryck för hans temperament, att
han, när det gällde dem, ofta tog föga
hänsyn till de historiska fakta. Dessa
grundsatser ledas här ur tvänne princi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
