Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Anders Fryxell. Af L. M. Bååth. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 l. m.
häfdatecknarna Carlson, Malmström och
Odhner är den för närvarande ensamt
härskande i vårt land.
Det återstår nu att afsluta denna
kritik med några ord om Fryxells ställning
till kriget:.
Om jag skulle tänka mig någon stor
författare, som skulle på det innerligaste
finna gensvar hos Fryxell, vore det Leo
Tolstoy. Båda dessa män fördöma kriget
som brott mot civilisation och
människokärlek. Fryxell var i detta fall åtskilligt
före sin tid, när han gjorde till sin uppgift
att uppvisa skefheten i den hjältedyrkan,
som förhärligar kriget, och som, enligt
Fryxells méning, befordrades af Tegnérs
chauvinism och Geijers beundran för
krigets bragder. Att kriget är något
som är fördömligt och att människorna
allt mera böra förstå detta, är en sak
som man i våra dagar måhända bättre
vill inse och erkänna än på den tid,
då till Fryxells förargelse Karl XII:s
staty demonstrativt restes i
Kungsträdgården. Jag betviflar, att vi mera skola
resa en dylik teatralisk revanchefigur.
Men detta bevisar helt enkelt, huru stark
den tidsanda var, mot hvilken Fryxell
ställde sig i skarp opposition genom att
rycka ned Karl X och Karl XII från det
höga postament, hvarest skaldernas
apoteoser hade ställt dessa idealgestalter för
folkfantasien. Man skulle ju kunna tro,
att när själfve Fryxell utgaf dessa
frimodiga delar af Karl XII:s historia,
allmän uppmärksamhet skulle skänkas
dem. Men de mottogos offentligen af
en isande tystnad. Därmed försvann
också Fryxells popularitet, och han blef
liksom en ropandes röst i öknen.
Därtill kom äfven, att Fryxell
fördömde hvad han plägade kalla ultrapa-
bååth.
triotism i historieskrifningen, som aldrig
erkänner, att Sverige haft orätt eller
förbrutit sig mot andra folk.
Karl X Gustaf var en man af stora
egenskaper, hvilka dock fördunklades af
en ohejdad krigslystnad och ett omättligt
inkräktningsbegär. Det må i detta fall
ihågkommas, att Fryxell till Karl Gustafs
förmån på ett annat ställe säger, att
in-kräktningsbegäret »hade sin grund äfven
i tidsandan, ty under råa tider voro
såväl samhällena som enskilda i behof af
kraftiga försvarare, och kriget
förhärligades». Men det grundintryck af hans
historia Fryxell vill gifva läsaren är, att
krigslystnaden var en naturlig, personlig
orsak hos konungen, och att denne
därför icke kan räknas till en af »våra stora
konungar», då han bragte stora lidanden
öfver sitt folk. Fryxell säger också
uttryckligen, att de senaste krigen endast
berodde af Karl Gustafs
inkräktningsbegär. »Så var Sverige», utropar Fryxell,
»omgifvet af ett bredt bälte blodade och
förhärjade länder. I midten af allt detta
elände låg det själft, utmattadt och
blödande af mångdubblade krigsgärder och
utskrifningar. Häfdatecknaren får ej
förtiga den lärorika och varnande sanningen,
att Karl Gustaf och hans krigs- och
ärelystnad voro förnämsta orsakerna till allt
det outsägliga elände, som genom dessa
krig öfvergick norden och dess folk»
(del 12, s. 136).
Ett annat för Fryxell karaktäristiskt
yttrande är följande om kriget med
Danmark: »Det är hugnande, det är härligt
att äfven hos motståndaren betrakta ett
folk, som vaknar opp från slapphet och
dvala samt med mod, kraft och
själfför-sakelse börjar strida mot orättvisa
förtryckare och slutligen afkasta pålagda
bojor. En sådan ljus bild hafva vi redan
sett frän Köpenhamn, och vi vilja se än
flera, för att som frihetens vänner glädja
vårt öga och värma vårt hjärta därvid.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
