Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bröderna Asam. Af Ola Hansson. Med 8 bilder - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
ola hansson.
skogar och vattendrag. Där var det
nästan människotomt; blott ett par unga
bondflickor sutto midt i solskenet på den
höga stentrappan och blickade ut i
sommaren. Också därinne var det tomt, i
den kalla, hvita rotundan, där de
kvinnliga genierna stå parvis och hålla
hvarandra i händerna, medan öfver dem ort
och datum för tyskarnes stora fältslag
äro antecknade, — tomt som i
»Valhalla», där jag varit några dagar förut
och där förrådet af filttofflor,
hvarförutan ingen slapp in, rakt icke stod i
något förhållande till antalet besökande.
Vi vandrade vidare å den höga
backkammen längs vänstra Donaustranden,
genom en gammal präktig, ljusgrön
bokskog, som var insprängd med stora
sträckor mörkgrön barrskog och öppna ställen,
där middagssolen baddade. Ensamheten
tätnade, stillheten växte; bara ett
pic-kande nu och då uppe öfver våra
hufvuden eller en förklingande ton i fjärran.
Bokarna blefvo allt väldigare, stammarna
tjockare, kronorna bredare, — gamla,
ärevördiga, mossiga och knotiga kurrar,
som genomgått svåra perser, men hållit
ut segt och troget; det bar utför en
sluttning, — plötsligt, vid en krök af vägen
och såsom framtrolladt af konstnärshand,
ett helt sceneri framför och inunder oss,
i ramen af den ljusgröna skogen: Donau
med sina strandväggar af sten och det
gamla benediktinerklostret Weltenburg
— kloster, kyrka, uthusbyggnader —,
en undangömd och fridlyst ort, dit
världens hvilolösa äflan aldrig trängt och där
dagens larm förklungit som ekot inne i
stora skogar.
I en smal och flat båt af
primitivaste beskaffenhet sattes vi öfver floden;
en man stötte med en lång stake båten
ut i strömfåran, och här fördes den
vidare i en stor kurva, hvarpå mannen
med staken grep in igen och satte oss
i land precis inunder klostrets fönster.
Jag trodde mig ha kommit till en
öfvergifven ort, där gamla tider graflagts
och en sekellång stillhet blifvit
hemmavan och blott några lärjungar af den
helige Bonifacius skötte sitt kall med
själavård och lärda mödor. Men i stället
fann jag hela den stora, öppna
gårdsplatsen mellan klostret och
ladugårdsbyggnaderna fylld med en glad och
brokig och bullrande människomängd, —
lutter bönder från omnejden, som
trängdes kring salustånden, där man kunde
köpa såväl heliga som profana saker,
eller sutto vid de långa, gröna borden
och läto bieren och rättikorna smaka sig
bra, det allrabästa bier, brygdt på ort
och ställe, och de allrasaftigaste rättikor,
hvilka synas utgöra rent af en
specialitet i och omkring Altbayerns gamla
metropol. Hela denna bild med dess
sammansmältning af kyrka och folk, af denna
och den andra världen, af himmelsk och
jordisk traktan var så alltigenom ett äkta
stycke medeltida lif, som gamla
dokument bevarat detsamma åt oss i ord och
bild och i våra dagar Johannes Janssen
och andra åter åskådliggjort det. Hvad
jag här såg, — det var den medeltida
kyrkans egnaste tanke, återgifven i en
lefvande bild midt uppe i vårt nittonde
och tjugonde århundrade med dess så
skiljaktiga nationalekonomiska doktriner
och bildningar. Hvad för en förkrympt
och afskyvärd afbild däraf betecknade
icke bränvinskrogen utanför kyrkomuren,
som ju ännu för icke så länge sedan
utgjorde en fast institution därhemma i
norden!
Jag trädde in i kyrkan; vimlet och
larmet stannade utanför; och ändå var
jag ännu ett därmed, alltsammans ljöd
ännu kvar inne i mig; men på samma
gång ljöd det på ett nytt sätt, i andra
toner, andra svingningar, hvilka voro
likartade med det ljus, som högt
däruppe öfver mig bröt in och flödade ned
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
