Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Giovanni Segantini. Af Ernesto Caffi. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 11 bilder efter målningar af Giovanni Segantini
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
ernesto caffi.
till minne af en olyckshändelse; hon
närmar sig korset och lyfter upp sin
lille till att kyssa det. Det omedvetna
barnet slår armarna om det klumpiga
korset och kysser det — han kysser det
kors, som han en gång skall draga öfver
dessa klippor bland vinterns frost och
snö och sommarens torka, bland mödorna
af ett lif utan ideal, utan hugsvalelse,
utan framtid ... — Mörkret faller på;
samma mor återvänder hem och skyndar
tarna till ärans tempel för honom, voro
»Ave Maria trasbordo» och »Alla
stanga».
Det är Ave Maria! Bakom den långa
strandremsan längs en sjö har solen nyss
gått ned, och dess sista strålar breda
ojämna eldränder öfver de krusiga
vågorna, som ett stycke längre bort förlora sig
i ett mystiskt halfdunkel. En klumpig färja,
tungt lastad med får, som med nosen
snudda vid vattnet, med en herde i ak-
VÅRBETE.
sig att komma under tak, emedan barnet
är hungrigt och fryser. Efter henne följer
en annan mor, ett ulligt får med sitt
lam bredvid sig, som bräkande slickar
henne. Det är »Le due madri».
En fin tolkning af moderskänslorna,
en delikat kolorit, en omedelbar
utströmning af ett smärtfylldt kärlekslif, som
slår en till mötes genom formerna, en
upphöjd ro, en mild färgharmoni, allt
detta röjer hos Segantini en af de högsta
snilleskapelser mäktig själ.
Men de målningar, som öppnade por-
tern och i fören hans hustru, som håller
sitt barn i famnen, färdas öfver denna
ensliga sjö. Långt, långt borta vid
horisonten ljuder en klocka, hvars rytmiska
klang långsamt och vemodigt som en
själs klagotoner sprides af kvällsbrisen,
liksom för att hälsa dagen, som dör,
ljuset, som försvinner likt en dröm i
himmelsrymden, rörelsen och lifvet, som
domna. Kvinnan mumlar sin aftonbön,
i det hon trycker barnet fastare mot sitt
bröst, liksom för att låta det förnimma
sitt hjärtas slag, och mannen håller på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
