Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Arrendatorn. Af Bo Bergman - III - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ärrendatorn.
325
Tack skall du ha. Och lofva mig att
skona Elsa, om det blir svårt det
sista ...
Snön faller och faller, och stillheten
är öfver mig. Jag hör alltjämt stegen
däruppe och den sjukes jämmerstön,
medan jag skrifver till dig. Förmodligen
får du detta bref om olyckor och död,
när du kommer hem från en af de
berömda måndagskvällarna på klubben.
Har det händt något hos er? Det
händer aldrig något annat än att den ena
wiskysorten aflöser den andra och den
ena boken den andra. Det sista kan ju
ha en viss betydelse — men man skall
inte göra så mycket affär af sitt yrke.
Då blir man bara löjlig.
Jag är rädd för detta, och därför har
jag ingenting mer att säga om mitt
eget lifsverk än att det ligger i nedersta
skrifbordslådan och sofver den
rättfärdiges sömn. Jag har definitivt
uppskjutit att bli en stor man. — Har du sett
Klingers blad om Döden, som bär sig
illa åt midt i ett blomstrande landskap?
Det är en infernalisk fantasi och borde vara
tillräcklig för att få oss att slunga penna,
spade, eller hvad vi nu ha i händerna;
våra lifsverk bli i alla fall förr eller
senare tillsmutsade af den cyniske herr
Ingenting, som icke har någon annan
glädje än att bära sig illa åt. Och ändå
finns det folk, som anstränger sig att
hinna med en hel massa saker.
Märkvärdigt. Om deras lifsverk öfverlefver
dem tjugo år, så dör det om hundra
eller tusen eller tiotusen år. — Wozu
das viele Gewimmer?
IV.
Hill dog i går. Det var ingen kamp,
ingen svårighet att somna; som ett
trött och lyckligt barn sjönk han
tillbaka mot kudden och in i den stora
famnen. Öfver hans ansikte låg samma
uttryck af tankspridd lycka, som man
ser hos personer, hvilka gå och smeka
en dröm och icke unna världen att få
veta den. Han hade funnit sin nu,
försoningen med sig själf, och han skulle
icke släppa den.
Den lilla frun tog hans hand, men hon
sade ingenting och grät icke. Ögonen
voro tomma; själen i dem var borta.
Hon såg att något händt, men hon
fattade det icke, icke hur det händt och
hvarför. Var icke något fel begånget,
och hvar låg det i så fall? Hon hade
ju bara begärt en sak, bara samlat sig
i en enda tanke, sin makes lif, och då
kunde han naturligtvis icke dö. Och
dock . . . Men hvar i himlens namn
låg felet; någonting hade undgått henne,
hon måste hitta det, och sedan skulle
allt bli bra. Hade hon försummat sig
någon minut, tänkt på annat än hon
skulle tänka på, och så gifvit döden ett
kryphål, där han kunde smyga sig in?
Det var kanske häromkvällen, när hon
stod vid fönstret och såg på månskenet
och plötsligt kom att tänka på en
skridskotur för många år sedan. Det hade
varit en alldeles likadan ring kring
månen då, och hon hade fallit omkull och
en ung man hade hjälpt upp henne och
kysst henne på högra örat. Eller
kanske det var, när hon hittade ett par nya
rynkor en dag och stod och tänkte på
att nu var hon snart gammal . . . Jag
såg hur tankarna värkte i hennes hufvud,
så att det gjorde ondt och hon måste
draga ihop ögonbrynen. Men några
tårar kommo icke.
I dag när vi drucko kaffe efter
middagen kom en af tjänstefolket in med
en plånbok, som fallit ur Hills röck; den
dödes kläder hade varit ute till piskning.
Den lilla frun plockade genom innehållet
och fick fatt i en hopvecklad men
oförseglad papperslapp, på hvilken det stod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
