Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Hjalmar Söderberg. Af Bo Bergman. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjalmar söderberg. 38 i
gått genom franska mönster —
Maupassant och Anatole France i främsta rummet
— behöfver ju knappast påpekas.
Jag nämnde Strindberg. Söderberg har
på ett ställe kallat honom sin ungdoms
»stora bloss», och säkert är, att det var
gnistor från denna brandfackla som först
tände i ett ungt och brännbart sinne. Han
var härjaren och pånyttfödaren, och i hans
namn gick ju hela det moderna
genombrottet i vår litteratur — det stycke
renässans som sedermera blef döpt med
kollektivbenämningen »åttiotalet». Några
vågor af den nya tidens stora andliga
rörelser på kontinenten hunno äfven till oss,
och det gamla byggde pålverk och satte
dammar här som annorstädes. Det gick
som det brukar gå. När den värsta
stormfloden om några år drog sig tillbaka, var
icke så mycket brutet, som man hoppats å
ena sidan och fruktat å den andra, och i
stillheten dök så småningom upp ett nytt
släkte med kyligare blick, mindre entusiasm
och mera andrum.
Äfven härutinnan var utvecklingskurvan
den typiska: efter en period af utåtriktad
verksamhet, af omstörtnings- och
nydaningsbegär följer alltid en annan, när tanken
företrädesvis söker sig inåt mot det egna
jaget, efter expansionen följer hopslutningen,
fördjupningen, analyseringsbegäret. Hjalmar
Söderberg var icke färdig, när striden
mellan gammalt och nytt stod som hetast
härhemma; han tog arf efter genombrottsårens
misstro mot det auktoriserade, deras
verklighetssyn och kraf på vidare horisont.
Men han ärfde icke deras illusioner. Han
blef snart nog på det klara med, att det icke
går i en handvändning att sätta en andlig
dynasti på hufvudet, äfven om den har
aldrig så många synder på sitt samvete —
och att det kanske icke heller är så
mycket lönt. Det kommer bara en annan i
stället, som syndar på sitt sätt, och är den
klokare i ett, så är den dummare i ett
annat. Han hade skepticismen i blodet.
Han blef tidigt likgiltig för det mesta af
hvad partislagord heter, och hans tro på
torpedons makt att borra arken i sänk
var ingen fanatikers. Han stod främmande
för andlig propaganda. Hans passion blef
ärlighet mot sig själf, hans energi tankens
energi.
Problemdiktningens tid var öfver, när
hans debutbok Förvillelser såg dagen (1895).
Om det finns en berättelse, som är kemiskt
ren från tendens, så är det denna moderna
Stockholmshistoria, gifven med en
konstnärlig knapphet, som minst af allt brukar
höra hemma i ett förstlingsarbete. Den
är öppen och ogenerad i skildringen och
drifver litet för mycket ungdomskoketteri
med synden, de gröna likörerna och de
hvita flickarmarna; följden blef, att den
stämplades som osedlig och kom äfven en
begåfvad kritiker att tappa hufvudet (som
han emellertid sedan lär ha hittat). Någon
betydelse som själsskildring har den icke.
Hjälten själf är alldeles ointressant. Denne
unge herre på afvägar, som förför flickor,
skrifver falskt och slutar med att bomma
på sig själf, är för grundt tecknad för
att kunna hålla uppmärksamheten samlad
kring sin person. Det centrala i boken är
då heller icke han, lika litet som någon
af de öfriga personerna — ett helt galleri
af hufvudstadstyper, groteska, rörande,
motbjudande, framställda med få och hvassa
streck i franskt karrikatyrmaner. När man
nu repeterar dem, stannar man särskildt vid
Tomas Webers mor, därför att denna
kvinnobild är förstudien till en annan, en af
författarens mest lefvande
människoskildringar — modern i Martin Bircks
ungdom.
Nej, det centrala i Förvillelser, det
som bär upp boken och kommer den att
stå sig, är mindre människorna än
landskapet, mindre någon ny och originel
psykologisk synpunkt hos författaren än den
utsökta lokalstämning han lyckats lägga
öfver sin berättelse. »Näppeligen hafva
sedan Strindbergs dagar dess (Stockholms)
gator och torg, dess lufttoner och
stämningar mästerligare skildrats», skref Oscar
Levertin i en anmälan af boken. Det är en
hel rad af små hufvudstadstaflor, utförda i
delikata pastellfärger; icke en linje som
skorrar mot det hela eller är onödig. Han
griper ett moment. i en stockholmsk
vårkväll, den plötsliga och förstämda
tystnaden midt i stadens centrum, »då kaféernas
alla orkestrar förstummats på ett ögonblick,
som på en vink af någon dold taktpinne»,
han målar Drottninggatan i snö och väta
med ljusskenet från butikfönstren, och han
ger glittret öfver Strömmen och aprildagens
hafsblå himmel och ilande moln. Han ger
allt detta utan vank, i en stil som lyder
hvar intention och känner hvar färgnyans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
