Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Författaren Oscar Wilde’s föräldrahem i Irlands hufvudstad. Af Lotten von Kræmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRFATTAREN OSCAR WILDES FÖRÄLDRAHEM I IRLANDS HUFVUDSTAD.
435
tidén hufvudsakligen transatlantiska
kvinnofrågan, hvaruti »Speranza» (fru W:s
signatur) ofta förekom under bidragen.
Hur många åratals ansträngningar och
strider har ej denna emancipationsidé
sedermera haft att utstå inom de
europeiska samhällena, innan den nu för några
år sedan krönts af seger -— må man väl
säga — vid den stora
kvinnokongressen i London under Lady Aberdeens
spira!
Att fru Wilde i sin person med sina
känslors djupa svall redan då en smula
fantastiskt företedde dessa striders många
skiftningar, därpå skänktes mig efteråt
under en mångårig intressant brefväxling
med henne flera talande bevis, och ännu
kan jag erinra mig, hur hon, den
frejdade skaldinnan, som utgjorde
medelpunkten i den nämnda tecirkeln, vid ett
tillfälle under ett ögonblick af
förstämning med en för henne egendomlig patos
utbrast:
— Jag skulle ha varit en bättre
hustru, om jag aldrig rört en penna.
Och att denna ruelse var af
smittsam natur kunde man klart märka på
de andra unga litterära fruarnas sänkta
blickar och lätt skälfvande läppar.
Lyckligtvis bröts den djupa
tystnaden just i lagom tid af de otrogna
bordsgrannarna, som nu omsider ånyo
förenade sig med sina damer, och sedan
sällskapet fått höra några af Moores
vemodiga »Irish melodies», föredragna af en
vacker sopran, bröt man upp. Med det
samma bjödo vi för denna gång kronan
bland irländska hem farväl, hvarvid Sir
William med gammaldags vänlighet följde
oss ut på trappan, där Patrick, S:t
Patrick hade jag så när sagt, med sitt hvita
hufvud stod djupt bugande — för våra
drickspenningar, viss som han var att ej
af oss bli afspisad med ett »härnäst».
Sedan rullade vår vagn genom
Dublins folkuppfyllda gator utefter dess
storartadt sköna Sackville’s-street, förbi
Wilsons kolonn och Phænix park, där, som
bekant, en äldre broder till den
nuvarande hertigen af Devonshire, lörd
Cavendish, blef mördad af en fanatisk
»fosterlandsvän». Vid tanken härpå vore man
frestad att med m:me Roland utbrista:
»O frihet, huru många brott hafva ej
blifvit begångna i ditt namn!»
Redan några dagar därefter stodo vi
resfärdiga. Vår tur västerut var slut,
men kvar däraf stod minnet af de
angenämaste intryck från flera bland de
vinkande nejder, hvilka den irländska
sånggudinnan visar oss som i en trollspegel.
Vi hade dock äfven, om än flyktigt,
fått göra bekantskap med armodets och
den karga naturens bygder, där, som man
vet, hela hushåll inrymmas i eländiga
lerkojor, af hvilka somliga sakna både
fönster och eldstad, och där folket
alltjämt nödgats tiga inför öfvermakten.
Dröm och verklighet mötas i mitt
hjärta, liksom saknaden att nu skiljas
från mina irländska vänner blandas med
förhoppningen om ett snart återseende,
och dessa känslor, halft glada, halft
vemodsfulla, burna på bekanta toner från
detta lands rika skatt af ljufva melodier,
skola helt säkert följa mig, så långt vår
bestämda resplan för oss — genom det
idoga Manchester, förbi Wales’ sköna,
tysta skogar, till hjärtat af London och
slutligen till det fjärran hemmets strand,
där luften är så hög och klar och där
lifvet går på andra toner.
Och så vifta vi ett långt farväl till
Smaragdön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
