Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Henryk Sienkiewicz. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 1 bild - Ur bokmarknaden - Af Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
445
som man älskar svalans flykt med korta
oregelbundna vingslag som vårens egen
häroldsförkunnelse. Men många luttringens
skeden måste han genomgå för att han
skall kunna bli den man, som en kvinna
skall kunna bygga bo med. Han är en
akta bild af den polske adelsmannen,
frihetsmannen.
Ungefär så har Sienkiewicz repeterat
historiens bittra läxa för sitt folk, historien
om detta olyckliga Polen, som synes mig
i hela sin tillvaro kunna förliknas vid
historiens ironiska Penelopeväf, där allt, som
väfves den ena dagen, upprifves den
följande af folklifvets dunklaste ödesmakter,
afunden och den själfsvåldiga
själftillräck-ligheten. Det vemod vi i hans skildringar
så skarpt förnimma, så att man i vissa af
dem tycker sig inandas en sömnörts
narkotiska doft, härleder sig möjligen däraf,
att ett ursprungligen lekande barnalynne
finns hos detta folk och att detta
barnalynne blifvit instängdt, slaget i bojor,
omänskligt behandladt. Det är en
sammansmältning hos honom af tvänne från
början alldeles främmande beståndsdelar:
en vild, barnsligt lättsinnig folknaturs glädje,
som vill svärma i skog och mark med ett
ungt djurs kaprioler, och ett utifrån
påtvunget ok och lidande. Det är denna
slaviska natur som gjort Sienkiewicz så
intressant och så ny för oss
västerländin-gar. Hans romaner äro fyllda af en viss
vildblomsdoft, af något som känns som en
fläkt från steppen, något som fängslat
oss som toner från en trånadsfull folkdans,
hvars steg och vändningar vi aldrig förr
sett. Dess takter och rörelser ge oss nya
intryck, dess längtan efter ljus, luft och
frihet griper oss som en främmande längtan
af en fågel med bundna vingar, dess
oändligt veka, gråtande klagan vill framlocka
tårar, och dess vildhet erinrar något om
de ungerska dansernas plötsliga
kastningar mellan högtidlighet och barbariskt
lifs-mod.
ur bokmarknaden.
Anna M. Roos: Fariseism i våra dagar.
Stockholm, Wahlström & Widstrand.
Vore man nog obarmhärtig att vilja
sofra ut ur litteraturen de böcker, som
icke äro strängt behöfliga, som icke svara
på några ängslande frågor, som icke
nedlägga ett växtkraftigt frö i våra själar, som
icke egga våra tankar till stegrad
verksamhet, som icke skänka drömmar och
skönhetssyner, så måste man slopa en
förfärande mängd af det vi från den gängse
fordringslösare synpunkten anse lyckadt,
effektfullt, djupsinnigt, ja kanske genialiskt.
Men denna bok skulle icke drabbas af
förvisningsdomen. Ty var det något vi
behöfde få reda på, så var det just hvad den
har att meddela. Den säger oss, uå som
ingen ännu sagt det, hvad kristendomen
är. Och i och med detsamma ger den
svar och lifsinnehåll och tankeväckelse och
härlighetsvisioner.
Detta är starka ord, men då man talar
om ett verk af så personlighetsfylld art,
må man ha rättighet att icke dämpa den
individuela bekännelsens tonfall till den
beräknande värdesättningens modererade
föreläsningsstämma. Om en bok tränger
en så nära, berör en så intimt som denna,
drifves man in mot det centrala och gitter
inte längre öda bort sig i periferin. En
röst full af öfvertygande trygghet och mild
värdighet möter en halfkväfd spörjande
stämma i ens inre, man lyssnar till det
stilla samspråket, och man blir döf för sorlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
