Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur bokmarknaden - Af Klara Johanson - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
447
mindre oklart rufvat på skänker det reda
och ljus. För att icke hemfalla åt ett slags
kommenterande rekonstruktion af dess
innehåll och dymedels bespara någon lättjefull
läsare att uppsöka originalet har jag måst
nöja mig med ofvanstående nyckfullt
afo-ristiska antydningar.
Boken är icke så liten efter våra
förhållanden, men i betraktande af den
sällsynt rika stoffmassa den rymmer förefaller
den i hög grad kondenserad.
Dogmhisto-riska utredningar, skildringar af Jesu person
och verksamhet, karaktäristiker af
Jerusalems och våra fariséer, öfversikter af
moderna tidsströmningar, betraktelser öfver
naturvetenskap och materialism i
förhållande till kristendomen, kritik af spiritism och
teosofi, uttalanden i etiska och sociala
frågor — där är något af ett skelett till
innehållsförteckning. Det egentligaste kom ändå
inte med, det kan inte pressas i en formel,
men det bör väl ha framlyst ur det
föregående.
Det rent faktiska kan man naturligtvis
hitta spridt i andra böcker, mest
vetenskapliga, men det säregna med denna bok
är sammanförandet af alla dessa vitalfrågor
och deras enande och belysande genom en
mångsidigt kunskapsrik och öfverlägsen
personlighet. Och har man gehör för
undertonerna, själsklangen i en röst, så erfar
man en visshet, att detta allt är icke blott
genomtänkt utan genomlefvadt, att det är
kapitel ur en andes lifshistoria man läser.
K. J.
Algot ruhe: Cyril och Irmelin. Stockholm, C.
& E. Gernandts förlagsaktiebolag.
Algot Ruhe står fortfarande med sina
litterära sympatier och förebilder på gallisk
botten. Liksom den dialogiserade novellen
är novellen i brefform uppskattad och
använd af franska conteurer, och man
behöfver bara erinra om Paul Hervieus
mästerverk Peifiis par eux-mèmes för att få ett
exempel på den fulländade
analyserings-konsten i en modern brefhistoria.
Så långt når icke Cyril och Irmelin,
men det är en liten bok med både humör
och grace i, och den gömmer sidor af vek
och vacker känsla, liksom af den torra
skärpa i satiren, som man minns från
Bakom fasaden. Det är en roman om
honom och henne. Han är en ung diplo-
mat, som tycks ägna långt färre tankar åt
departementets än åt sitt hjärtas hemliga
aktstycken, och hon en dam ur
Strand-vägssocieteten, gift icke precis olyckligt
med en mogen grefve och hästkarl.
Hennes lif är det konventionela surret af
middagar, baler och teatrar och så pass
mycket flirt som sällskapsplikterna tillåta och
påbjuda. Hennes inre är lika oklanderligt
korrekt som hennes yttre. Men så träffar
hon en man, som faller utom den vanliga
tillbedjaresfären, och kvinnan i henne
vaknar. Efter ett par försök att spiritualisera
sin böjelse och få den inledd i den lugna
kanal, som kallas själarnas sympati, ger
hon tappt och öfverlämnar sig åt det nya.
och underbara i en allt uppslukande känsla,
lefver i nuet som alla älskande och skjuter
tankarna på sitt felsteg och på framtiden
åt sidan. Det blir några månaders lycka
med äfventyrets glans öfver sig, tills
verkligheten gör sig påmind. Alla hennes
älskares böner gifva henne icke kraft att.
rycka sig loss från förnedringen och bryta
med sin make. Så förfulas och
brutaliseras den förbjudna lyckan och faller till slut
sönder utan någon egentlig kris, bara
därför att den öfverlefvat sig själf . . .
Det är hon, Irmelin, som tar
hufvud-lotten af vårt intresse; konflikten ligger ju
också uteslutande på hennes sida. Hon
har rätt, när hon säger, att hon är Cyril
öfverlägsen i erfarenhet, och hennes bref
äro i allmänhet långt enklare och fastare
än hans. Redan i inledningsbrefvet visar
han sig betänkligt affekterad och alldeles
för mycket stilgourmet för att man riktigt
skall tro på hans hjärtas häftiga flamma.
Alltsedan förklaringen att hon håller af
honom har hans själ varit »upplyftad till
drömda ängder». »Jag har hvilat på mjukt
gräs», säger han, »och sett en lugn flod
långsamt rinna fram och slingra sig bort
mellan låga kullar. Höga popplars smala
skuggor har glidit svalkande öfver mitt
hufvud, och doften af blommor har böljat
berusande genom mitt bröst.» Hur
utsökt-ar icke detta formadt — och hur litet
omedelbart klingar det icke i ett
kärleks-bref! Och härpå svarar Irmelin med en
alldeles förträfflig biljett, där en
gryende-ömhet, världsdamens säkra takt och den
kvinnliga skyggheten att skrämma bort
lyckan, genom att ta för hårdt och
handgripligt på den, slå volter om hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
