Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Mannen i berget. Af Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4Ö2
hugo gyllander.
»När rider du ut?», sade han.
»Hvad rör det dig?», svarade
stenmannen. »Jag rider ut när min tid
kommer. Hvad angår dig mitt?»
»Jag ville så gärna se det», sade
ynglingen. »Många därute tro, att detta
blott är ett berg, och att du icke finns».
Den gamle hade rest sig. Det var
en jätte till kropp, men ynglingen kunde
egentligen ej se mer än hans ögon. Dessa
bundo honom fast. De voro oändligt
djupa och lugna. De tycktes skåda mot
ett mål, långt i fjärran, men de hade
tagit det skarpt i sikte och släppte det
ej. Endast som i förbigående stannade
något af blickarna på ynglingen, något
obetydligt, som de ej stort brydde sig
om. I dessa skarpa blickar låg en
gripande kraft. Det var, som om de kunde
draga till sig det de fäste sig vid, som
om de lockade målet till sig, som om
detta kröp fram mot den seende, på
hans mäktiga viljas bud.
Mannen i berget gick bort mellan
pelarna, och ynglingen smög sig efter.
De gingo från sal till sal. Sist kommo
de ut på borggården. Mannen öppnade
en port och steg in i ett stall, där rader
af hästar stodo, stilla som mörka
bronsbilder. Klan gick fram mellan dem och
smekte en efter annan på länderna.
Stundom tog ban ned en sadel från väggen
och profvade hvarje sölja och rem,
eftertänksamt och noga. När de åter stodo
på borggården, sade ynglingen, för sig
själf mer än som en fråga:
»Tror du, att donen hålla? Tror du,
att det finns fel på en rem, eller en
rostfläck på ett vapen?»
»Det finns intet fel», svarade han. »På
det som är i berget kan intet fel finnas.»
Ynglingen ville fråga, hvarför intet fel
kunde finnas därinne, men han vågade ej.
»Du har sett mitt slott», sade
stenmannen. »Följ mig nu, skall jag visa
dig mina ägor.»
Ynglingen följde. Deras steg
dånade genom trånga gångar och hvalf.
Slutligen öppnade mannen en port, och
en flod af ljus och grönska slog emot
dem. Vid ynglingens fötter utbredde
sig ett landskap som en karta, men dock
så tydligt, att han kunde se hvarje löf
i träden långt borta, djuren i skogarna,
fiskarna, som sprattlade upp ur floden,
och boskapen, som gick på bete fjärran
från berget.
Han kände väl trakten i dess stora
drag, men hur var ej allt förändradt!
Detta var någonting oändligt vackrare.
Det var, som om jorden därnere förtärts
af en frätande sjukdom, så att endast
spår af dess gamla skönhet stodo kvar
under såren och bölderna.
»Allt detta äger jag», sade mannen.
Och för första gången syntes ett varmt
drag i hans ansikte.
»Ser du ängarna därborta, där
hjordarna gå i bet? De sjunka djupt i
det friska gräset, deras fällar glänsa af
hull. Kornas jufver spännas af mjölk.
Allt detta växer och flyter för mig.
Om kvällarna, då dimmorna krypa ur
dalen, hör jag skällorna komma närmare,
och jag vet, att hjorden drifves till
båsen. Då ler jag öfver min rikedom.»
»Men det är icke mera så», sade
ynglingen, och det var som han känt något
af harm inom sig. »Där ängarna äro,
står vår stad, fast den ej syns nu. De
ha tagit ditt ifrån dig».
Mannen tycktes ej höra eller förstå.
Han pekade ut öfver dalen.
»Ser du den vida hagen, nere på
flodstranden. Där gnägga mina
unghästar i bet. Ser du, hur de svänga
om och galoppera bort mellan björkarna.
Det är styrka och mod i alla deras
rörelser. De lyssna till mig, när jag
hviss-lar på dem vid grinden, och de komma
i en skara, så marken sviktar under
hof-slag. De sträcka fram halsarna. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
