Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur bokmarknaden - Af Anna Maria Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur bokmarknaden.
af betydliga öfverdrifter. Sålunda skildras
också vulgariteten hos köpmansfamiljen
Hasselström i Kristianshamn — hvilken
står som en motsättning till förfiningen i
den gamla friherrinnan Rantzaus hem, från
hvilket fru H. utgått — i så starka färger,
att det förefaller onaturligt och man ibland
halft undrar om det är författarinnans
mening, att en fröken Rantzau blott genom
att gifta sig med en affärsman helt och
hållet måste förlora sin nedärfda finhet.
Dessa öfverdrifter stå i sammanhang med
den allvarliga tendensen i fröken Quidings
böcker. Om jag konstaterar detta faktum,
är det emellertid ingalunda för att —• i
likhet med en annan anmälare — råda
författarinnan till att helt och hållet afstå från
»världsförbättrarbråket» och i framtiden
endast skrifva lugnt objektiva skildringar.
Allvar är en god sak, och att ett arbete
vill verka för en idé skadar ingalunda
verkets konstnärlighet, såvida nämligen denna
idé har konstnärlig bärkraft. Och detta
kan visserligen sägas om det som fröken
Quiding satt som mål för sin diktning: att
häfda en allvarligt etisk lifsuppfattning.
Men hvad man saknar hos fröken Q. är
erfarenhet och vida vyer: hon ger alltför
ofta intryck af att själf ha suttit i ett
Kristianshamn och från dess vinkelsynpunkt
bedömt världen och människorna. Och
liksom man märker att hon alltför litet
känner sin samtids lif, så röjer sig ock
ej sällan bristande historisk blick. Hon
skulle väl icke så lifligt önska Frankrike
tillbaka under liljebanérets hägn, ifall hon
genom allvarliga studier i dess historia fått
klart för sig huru litet af idealitet denna
hvita fana representerar, huru mycket af
korruption och sedefördärf; hon skulle
kanske ej funnit fullt så heroisk Henrik V:s
vägran att offra denna hvita fana, om hon
betänkt att det för denna makliga natur
otvifvelaktigt skulle ha varit en verklig
uppoffring att utbyta lugnet på det ståtliga
Frohsdorf mot det af tvång och
regeringsbördor nedtyngda lif som är en nutida
härskares i ett stort rike. Det händer för
öfrigt mer än en gång, att förf. ej är
lycklig i argumenteringen för sina älsklingsidéer.
Sålunda anför hon, när hon vill bekämpa
teorien att gamla släkter småningom
förlora sin lifskraft, som exempel på ett
»gammalt folk», hvilket ej röjer spår af
degeneration, beduinerna. Men på ett annat ställe
förklarar hon, att ett af de säkraste tecken
på ett folks degeneration är mängden af
upplösta äktenskap. Nu faller det sig så
olyckligt, att hos beduinerna frekvensen af
äktenskapsskilsmässor är större än hos
något annat kändt folk i nutiden eller
forntiden. Att ha varit med om tjugu à trettio
skilsmässor lär bland detta folk ej vara så
ovanligt, och en fransk forskningsresande,
som Edv. Westermarck i »Det mänskliga
äktenskapets historia» citerar, hade träffat
en beduin, som femtio gånger varit ute för
denna affär —■ något som väl torde vara
ett rekord! För öfrigt är det tydligen
mycket olämpligt att i fråga om degeneration
som exempel taga beduinerna, hvilka ju
föra ett friluftslif mer än de flesta; satsen
om »gamla» släkters nedåtgående i fråga
om lifskraft åsyftar naturligtvis ätter, som
genom många generationer fört det lif som
i allmänhet är de högre klassernas i
civiliserade länder: mycket innesittande och
föga eller intet kroppsarbete. —
I sina dikter ger fröken Quiding enligt
min mening mer öfvertygande prof på sin
verkliga konstnärliga begåfning än i sina
romaner. De senare ge —■ oaktadt sin
allvarliga tendens — alltför mycket intryck
af förströelselitteratur. Där är för litet af
konstnärlig stil; för litet af allvarlig
själfkritik beträffande såväl innehåll som form.
I hennes dikter finner man däremot här
och där verser, som ge just detta intryck
af inre nödvändighet, som är konstnärlig
stil — verser, som fastna i minnet, som
ha styrka och pregnans i uttrycket. Och
man glömmer där mer än en gång att
kritisera tankarna för att gripas af känslans
och öfvertygelsens äkthet. Det är icke
något ovanligt i svensk litteratur detta: att
författare förstå att skrifva god vers, innan
de lärt sig skrifva en fullödig prosa. Det
tyckes som om härvidlag lite hvar hade
att genomlöpa den utveckling vår litteratur
—- och för öfrigt alla länders litteratur —
genomgått: som bekant är versen öfverallt
litteraturens tidigaste språk. Men äfven i
fröken Q:s dikter skulle man önska mera
själfkritik. Bredvid vackra och inspirerade
verser finner man sådana som äro skäligen
haltlösa.
Det är sålunda icke mindre allvar utan
mera allvar jag skulle vilja önska i fröken
Quidings författarskap. Mer allvarlig vilja
att förstå sin samtid och dess sträfvanden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
